lcelanders

Jag har åter igen tappat fotfästet, förmodligen egentligen för ett bra tag sedan.

Jag har sedan en tid tillbaka haft en ökande ångest och nedstämdhet . Detta året har varit mycket känslosamt och tungt, har haft tre anställningar som upphört, två av de utan att jag själv kunnat påverka och den sista på grund av att mitt mående gjorde att jag ej kunde vara så flexibel som min arbetsgivare hade önskat.

 

Vi startar i januari 2015. Hade arbetat på samma förskola från augusti 2014- januari 2015 som barnskötare för att det saknades förskolelärare när de haft tjänster utannonserade och jag dög så länge till det kom kompetent personal.

 

Återgick till min tidigare arbetsgivare som assistent och blev erbjuden av min gamla chef en hel schemarad direkt, jag fick i princip välja vilken rad som helst för att som hon sa - alla i arbetslaget skall sägas upp för att arbetsgruppen ej fungerar. Jag drog öronen åt mig och ifrågasatta vad som var på tok i gruppen som varit så bra att jobba i tidigare och kände att det tog emot att börja i gruppen om det rådde kaos.

 

Men jobb är ett jobb och jag behövde det för ekonomins skull. Jag tackade ja och erbjöds så småningom en tillsvidareanställning. En person i gruppen och en med anknytning till den hade sagt upp sig och det var kris i arbetslaget. När jag började jobba var det en mycket ansträngd grupp av människor som ännu inte visste att de skulle bli uppsagda. Två i arbetslaget visade tydligt sitt förakt för mig som direkt fått en heltids schemarad och jag kände direkt att jag ej var välkommen. Människor som jag tidigare arbetat tillsammans med och som jag hade uppfattat accepterade mig då.

 

Så kom den dagen då alla i arbetslaget utom jag blev uppsagd, det blev möten och stämningen gick att till slut ta på. Chefen sa själv upp sig och försvann, ingen kunde få tag på henne inte ens ägaren till bolaget vi jobbade för.

Ny person knöts till gruppen som var anhörig till den vi arbetade med och den personen återanställde alla igen och ville ej ha mig kvar, så jag fick ett telefonsamtal fredageftermiddag den 27/3 om att jag var uppsagd med 14 dagars betald lön.

Jag försökte snabbt vända det till något positivt genom att tänka att det hade varit en mental katastrof att vara kvar med människor som inte ville ha mig där.

Det fanns många bra arbetskamrater som var väldigt bra och justa att jobba med men de tre som verkligen frös ut mig och visade sitt hat mot mig gjorde att det var bäst att bara gå vidare.  

 

Mitt i detta kaos var jag tvungen att ta bort en mycket kär vän i mitt och min familjs liv min älskade hund Bimbo även kallad Bimsan, hon blev 14 år och sju månader vilket är många år för en Golden Retriever hund.

 

Ja jag vet att jag är löjlig som har en facebooksida till mina hundar men det har jag till båda två.

Det var bland det värsta jag gått igenom, dels att ta beslutet att det var dags och sen att vara med om att låta henne somna in. Det tog väldigt lång tid och många injektioner innan hon till slut somnade in.

 

Ångesten var konstant och  jag grät mer eller mindre hela dygnet.

Samma vecka som detta förändrades familjesituationen då min son gjorde slut med sin tjej och han valde akut att flytta hemifrån. han och hans tjej hade under många år bott i mitt stora hus. Nu bodde jag kvar tillsammans med min dåvarande "svärdotter" och den kvarvarande lilla hunden Mysan.

 

Ångesten ökade ännu mer över alla förändringar. För varje år som  går ju äldre jag blivit har förändringar i livet varit hemskt jobbiga. Jag lever med en ständig skräck över att missta människor i mitt liv. Miste tre mycket viktiga anhöriga för x antal år sedan, tre som dog med drygt 14 månaders mellanrum, den sorgen är ännu väldigt stor och har ej läkt ännu.

Då tappade jag många stora pusselbitar i mitt liv som jag nog tyvärr aldrig kommer att fylla igen. Lever med en ständig skräck att det ska hända mina två barn någonting.

Har även en anhörig som under lång tid varit sjuk och när som helst kan katastrofen vara ett faktum att han försvinner från oss.

 

Försöker att inte tänka negativt på allt tragiskt som kan hända, försöker tänka förbi det. Men när min egen tillvaro är i gungning kommer allt tillbaka.

Slutar en månadsanställning nu här i månadskiftet och kommer att bli utan lön i oktober månad och kommer då inte att kunna göra rätt för mig och betala mina räkningar, huslån etc. Min ångest har ökat och finns nu 24 timmar per dygn både i vaket tillstånd och i drömmarna nattetid.

 

Jag mår sjukt dåligt av att inte ha en fungerande ekonomi, samtidigt mår jag även sjukt dåligt av att vara inne i ett system som tex arbetsförmedlingen och

a-kassan som ställer många märkliga krav. Jag mår allra bäst av att jobba, mår inte alls bra av att bara vara hemma där strukturen lätt faller samman.

 

Känner just nu ingen glädje av någonting, får ångest över att bara välja pålägg att ha på en smörgås. Mitt dåliga mående har resulterat i en viktminskning på 8 kg vilket i sig inte är en katastrof eftersom jag sedan ca 15 år tillbaka släpat runt  på en kropp med övervikt. Det finns mer kilon att ta av men att gå ner i vikt och samtidigt ha ångest är ingen bra kombination och gör jobbsituationen outhärdlig vissa dagar.

 

Samtidigt kämpar jag med dåligt samvete när det finns människor som varken har tak över huvudet, mat att äta eller ens vet om de överlever dagen och jag mår dåligt av egentligen bagateller. Men jag mår inte bättre av att tänka att det finns andra som har det värre. Att sova och drömma ångestdrömmar, vakna och somna med ångest, arbeta med ångest är så sjukt jobbigt.

Jag har tappat bort mig själv, saknar mina nu utflugna barn och kan inte hitta vilken roll jag ska ha nu.

 

 

 

 

 

 

Att man går igenom massor av faser i livet visste jag från början men hur man tacklar dem hade /har jag ingen aning om.

 

Att förlora nära och kära som man vet att man aldrig mer får träffa fast man hoppas visste jag skulle komma men var ändå inte förberedd tillräckligt på, vilket inte går att vara.

 

Att få barn och se dem växa upp var också en situation som man inte kunde förställa sig och att de sedan blev vuxna, självständiga och  nu lever sitt egna liv utan större behov av mig är en ny fas i livet.

 

En fas som jag inte alls vet hur jag ska tackla. Jag har inga som helst nycklar, kanske är det svårare när man inte har en partner att dela denna fas med. Att helt plötsligt inte längre behöva planera och tänka på andra ger mig en tomhetskänsla samtidigt som jag borde njuta av det och bara tänka på mig själv.

 

Att få tid över för mig själv, men vem ska jag dela den med, trist att behöva dela den med sig själv hela tiden.

Ångesten gör att jag inte längre känner att jag klarar att vara speciellt social utanför arbetet, har inte heller många kompisar att vända mig till. Har ett fåtal vänner och släktingar som jag öppnar mig inför, människor som inte ger mig dålig energi utan  som gör allt för att jag ska må bättre.

Stundtals saknar jag mina nu utflugna barn så mycket att det gör ont och samtidigt kan det vara svårt att umgås med dem på ett sådant sätt att de får känna sig vuxna i min närhet, det är lätt att mammarollen tar över fast jag anstränger mig i massor att den inte ska göra det.

 

Har fått återgå till terapi igen för ett ångesten tagit över hela mitt dygn. Ska fylla i en massa dokument för att ta reda på om det är så att ångesten beror på något kroppsligt fel. Ångest har följt mig genom hela mitt liv men har varit mindre och större periodvis beroende på vilken livssituation jag varit i.

 

Vill så gärna vara en större del av mina barns liv men vill ju också att de ska få vara ifred och leva precis som de själva önskar och slippa hänga med mamma hela tiden.

 

Har ingen ekonomi för att kunna resa och göra saker som jag önskar, skulle så gärna vila gå på teater, åka till spännande platser men det fungerar ej på grund av min ständiga gungiga arbetssituation och avsaknad av ekonomi.

Alla tjatar att jag ska sälja mitt hus, min sista trygga plattform vill folk att jag ska göra mig av med. Det vore ju bra i och för sig att slippa oroa sig att taket ska börja läcka, att det ska komma in vatten i källaren igen, att maskiner ska gå sönder etc. för det finns ju inga pengar att göra vid det.

 

Jag känner mig så misslyckad som person och kämpar ofta med meningen med allt.

Jag känner att jag aldrig dugt att folk alltid har synpunkter på vad jag säger och gör vilket gör att jag sakta men säkert blivit mindre social och är livrädd för att vistas på möten och dylikt. Får lätt "vänner" men undviker att träffa dem utanför jobbet eller där jag mött dem, rädd för att inte bli accepterad, rädd för att bli för nära vän och sen förlora dem.

 

Funderar just nu ständigt på vem jag egentligen är och vad jag vill. Har mycket svårt för förändringar vilket gör att ångesten ökar.

saknar just nu den egna drivkraften att ta mig framåt och rädslan för förändring hindrar mig från att se klart på min situation. Har just nu bara min terspeft att lätta på mitt hjärta och berätta om de mörka tankar som finns. 

 

Jag skulle vilja ha tillbaka mitt glada jag, det glada som gjorde att det var lättare att vakna på morgonen. Men det glada jaget kritiserades precis som det sorgsna, ledsamma uppfattades som att jag var sur. Antingen så har jag varit för pisitiv, för negativ, för framåt, för bakåt, för energisk eller för passiv. Folk har så länge som jag levt haft synpunkter på mig och har antingen kritiserat mig direkt eller bakom min rygg till någon annan, ibland har kritik framförts flera år efter som tex när jag lämnat referenser vid jobbansökan. Sånt gör grymt ont och sårar väldigt mycket, kritik som ingen kunnat säga direkt och förklara vad jag gjort för fel. Chefer och arbetskamrater som snabbt svarar att allt har varit jättebra men som sen sagt tvärtom till den som velat veta hur jag varit som person, arbetskamrat, anställd etc.

 

Känslan av att känna maktlöshet kommer tillbaka och  mina tankar om vad det är för fel på mig känns igen från när jag var mobbad under hela skoltiden, vad var det och vad är det för fel på mig?

 

Det är som att be någon ta två steg framåt och samtidigt så ber någon dig att ta två steg bakåt.

Någon tycker att jag borde ändra mig någon tycker jag ska vara som jag är och själv har jag inte längre någon aning om vem jag är eller hur jag ska vara.