lcelanders

Har väl gått sådär kan jag säga. Måste ge lite bakgrundsfakta: jag har sedan jag varit liten haft en tendens att svimma vid blodprovstagningar, första hjälpen kurser ( blodiga sådana), kan svimma om någon pratar och beskriver om dom har skadat sig. Men det finns något konstigt med det här. Men klarar av akuta situationer utan att svimma som tex här om natten på jobbet.


Att ta blodsocker alltså ett stick i fingret som jag gör på jobbet och har gjort här hemma är inga problem alls. Men när det kommer till, usch, kan knappt skriva ordet, ven-prov är det stopp. Fick i dag i hemläxa att gå till biblioteket och låna en bok med blodiga bilder i. Inte så enkelt när man just har blodfobi men jag och dottern gick mot bibblan till och jag kände redan på vägen dit att det kändes obehagligt och vid entrén vart jag redan svimfärdig. Väl inne så försökte jag "pumpa" upp mig genom att spänna rövmusklerna och arm-och benmuskler.


Gick gungande mot hylla för medicinböcker har varit vid den hylla så många gånger förr eftersom jag älskar allt som har med sjukvård att göra ( låter ju helt sjukt) Kunde knappt läsa på ryggen på böckerna och min dotter Emma retades med mig ( hon har ännu värre fobi än mig),

Jag bestämde mig för att be om hjälp. Lite halvt gungande tog jag mig en nummerlapp till informationen och försökte åter igen pumpa upp musklerna och höja blodtrycket.Bibliotekarien frågar vad j´hon kan hjälpa mig med, jag viskar ( för att inte alla i biblioteket ska höra) att jag behöver en bok med blodiga bilder i. jag förklarar att jag har blodfobi och nu ska öva mig att se på blodiga bilder.

Då viskar hon tillbaka , vi har ju kanske en del på barnavdelningen hur mycket blod ska det vara..... ååå säger jag vet inte bara det är bilder med blod på. Hon fortsätter och viskar å säger jag går bort till vuxenavdelningen först och ser vad jag kan hitta där. Jag försöker spänna musklerna igen för det gungar fortfarande och det känns obehagligt och jag är rädd för att svimma på bibblan.Hon kommer tillbaka och viskar igen,, jag hittade inget där så nu går jag och ser om det finns något på barnavdelningen. Egentligen så hade hon inte behövt viska men gör det ändå. ,

Hon kommer tillbaka med en bok som liknar " Hjärnkontorets" böcker, hon håller den bakom ryggen och frågar stackars Emma om hon tror att den blir bra.Emma som far mer illa än mig och ser mm ja den blir nog bra. Varken jag eller Emma kollar på boken när vi går ut, Hon ber mig att inte se i den innan jag ska köra ifall jag tuppar av. Väl hemma så kan jag säga att den boken knappast kommer att få mig att svimma så istället blir det att leta bilder på nätet.Så mycket illamående för så lite.

Hej! Det var mycket länge sedan jag var här inne och skrev. Blev påmind av en tjej som sökt på ordet Hypotyreos och som hamnat på min blogg och sände mig ett mail. Mycket har hänt sedan jag skrev och det som gjorde att jag slutade skriva var att jag mådde oerhört dåligt av att skriva om min skoltid och då framför allt skoltiden på Vasaskolan i Kalmar.Det är fortfarande så att jag inte kommit över min skoltid som var kantad av utanförskap och mobbing och som senare dessutom kom att följa med mig långt upp i gymnasietiden, i gymnasietiden var det inte nya skolkamrater som gjorde att jag kände mig utanför utan människor som stod mig nära. Det enda positiva som det har skapat är att jag i dag arbetar med människor som har det svårt och som på alla sätt har varit och är utanför den " normala" gemenskapen i samhället. I dag arbetar jag inom psykiatrin och trivs mycket bra fast det stundtals är mycket mentalt påfrestande. Jag är anställd som undersköterska men läser för att få USK-kompetensen skriftligt. Har läst 200p psykiatri och läser just nu på refrängen av 100p socialpsykiatri.

Denna skola, Vasaskolan och dess personal har satt djupa ärr i mig.

Började på Vasa skolan som 7 åring 1973.

Hade turen att få gå tillsammans med dom som bodde i samma område som mig, ute frånTegelviken.

Jag kommer i håg första skoldagen som om det var i går. Mamma höll mig i handen och vi gick på dom hårda plattorna med fosiler i det ekade när man gick på dom och magen var full av fjärilar.

Under uppropet var det en kille som inte visste sitt efternamn, denna kille och hans storasyster skulle sedan under många år plåga mig på enehanda sätt och dessutom en lärarinna som kränkte oss ständigt.

När jag såg hennes dödsannons i tidningen så var jag glad för hon inte skulle kunna få plåga fler barn.

Det första året i skolan var så spännande vi hade en fröken som var ung och snäll och bodde i samma område som oss elever.Vi hade ett hörnklassrum och var få elever i klassen.På rasterna lekte vi alla tillsammans.

Efter första sommarlovet hände något som jag än i dag inte har en aning om varför det hände.

Vi fick inte längre gå tillsammans utan blev splittrade och fick helt plötsligt gå tillsammans med barn från Stensö. Det var då problemen i skolan började.

Vi fick dessutom en lärarinna som särbehandlade oss som var från Tegelviken, vi var inte värda ett skit.

Vi blev aldrig bjudna på kalas hos någon från Stensö varken på dom kalas som klasskamraterna ordnade eller dom som Lärarinnan Ragnhild traditionsenligt ordnade enbart för klassens barn från Stensö.Det var bullfester, luciatåg, julfester, sommarfester etc som vi aldrig var bjudna till.

Lektionerna var i bland en plåga när lärarinna ställde ledande frågor som gjorde att man svarade fel av ren rädsla och blev kallad för "god dag yxskaft" och liknande. Hon var även inne i vårt omkädningsrum och förtydligade för oss från Tegelviken hur vi skulle tvätta oss och sköta vår mest intima hygien vilket fick iallafall mig att tro att jag var extra smutsig för att jag bodde där jag bodde.Sådant hade jag föräldrar som såg till att man fick lära sig och det behövde inte en lärare stå och predika framför andra elevers närvaro.

Vilket är väldigt skrattretande för jag tillhörde nog en av dom barn som blev skrubbad jämt eftersom min mammas viktigaste roll var att jag såg hel och ren ut alltid.

 

Fortsätter skriva snart igen..........är sliten i dag många känslor har bubblat upp efter kontakt med två klasskamrater

 

Mitt klassfoto från åk 1 på Vasaskolan i Kalmar.

Jag sitter på en stol längst ut till vänster, liknar mer en pojke än en flicka.

 

Skolfoto från Åk 4 på Vasaskolan i Kalmar, jag ser fortfarande rolig ut.

 

 

I skolmatsalen serverades skummjölk i blå plastglas och mat-tanterna stod vid utgången och hindrade en från att lämna matsalen om man inte hade ätit upp allt som dom slängt upp på tallriken åt en.

Efter åtskillig brev och människor jag mött som i förtvivlan kämpar mot betongklumpar som försäkringskassan och Sjukvården, har jag funderat på att starta ett kontaktnät.
Det skulle fungera som konsult förening när vi tillsammans kan stötta varandra fysiskt och psykiskt mot betongklumparna.
För när man är sjuk måste man vara frisk nog för att inte bli överkörd av byråkratin.

Min tanke är att kunna hjälpa till att sköta kontakter när andras ork inte räcker till, att hjälpa till och skriva ansökanden, överklaganden etc.

Återkommer senare när jag tänkt igenom det hela.

Vill du mail mig så går det jättebra på  lcelander@hotmail.com

Så har man då blivit intervjuad och fått höra sig själv på radion.
Jag och dottern skrattade gott då jag lät som dom två killarna
i Nile City som spelades av Robert Gustavsson och Stilige Shyffert, som härmar två Ölandsbor.

En reporter på Sveriges Radio P4 Kalmar hade av en händelse kommit in på min blogg när hon sökte på nätet om "egen remisser"

Så hon bad att få komma hem till mig och göra en intervju. http://www.sr.se/kalmar/nyheter/artikel.asp?artikel=2966773

Jisses det låter som jag vore täppt i näsan, jag hatar att se mig själv på bild och att höra mig själv.

Ja, så var det dax för den vanliga turen att slå till.
Blev skadad på jobbet i februari och har nu en så kallad frusen axel. vilket betyder att jag undan för undan mister muskelstyrkan i armen och har 24 timmars smärta, som enligt farbror doktorn skall lindras av små söta värkningslösa panodil.När musklen stelnat helt skall sjukgymnasten ta itu med den.
Inte nog med det nu har höger foten känts som om jag stukat den, men har ingen aning om när bara. Den värker och är svullen.

Jobbar trots allt för fullt ändå, får vila fot och arm när jag är ledig och sova och sova
Just nu är det väldigt klibbigt och varmt och det enda som svalkar är en iskall dusch eller ett dopp i havet.

Ska snart i säng och läsa den sista boken i en serie av Lotta Thell. Har läst alla hennes böcker på ett par dagar eftersom det bara inte går att lägga  dom i från sig.

Kram till alla så länge

Nattens demoner, som jag tidigare skrivit om har nu nästan helt försvunnit , dom kommer bara i bland.Nu börjar en inre styrka att visa sig igen och jag hoppas att ingen känner sig hotad av mitt nu växande sjävförtroende.
På det privata planet handlar det framför allt om att äntligen få känna sig älskad och omtyckt både hemma och på jobbet.
Jag är stolt över min utbildning till Barnskötare/vårdarinna som jag blev klar med 1985 och som nu gett resultat i att kunna arbete på ett specialboende. Jag får beröm av medarbetare för mitt kunnande, det är så underbart härligt!!

Så styrkan för mig just nu är en inre frid och större självförtroende inte muskler.Jag har nu också kastat allt skit bakom mig och försöker se framåt och tänka positivt och aktar mig för sånt som gör mig psykiskt illa.

Nu har det snart gått 5 månader sedan jag blev sjukskriven och har fortfarande inte fått några pengar från Fk. Saknar pengar för halva juni, hela juli och augusti. Dom avslog min rätt till sjukpenning men jag har överklagat för tre veckor sedan.
Har efter 3 veckor fått besked att dom fått överklagandet ,sicken jäkla slöhet och nu skulle det ta ytterligare sex veckor för dom att ta beslut igen.

Har nu efter sjukskrivningen haft turen att få ett nytt arbete.Arbetar nu med ungdomar med handikapp ute på ett härligt boende på landet med egen skola och bondgårdsverksamhet en bit bort.
Stället heter Ariadne och drivs av en stiftelse. Där finns en stor förståelse och acceptans för mig som person och dom sjukdomar jag har. Att få höra så som att du som har egna sjukdomar har ju den förmågan att sätta dig in i andras problem och känna empati för dom som har det jobbigt eller inte fungerar normalt.Att någon arbetskamrat ringer hem och hör med en hur man haft det under dagen om det känns bra, om det gått bra etc.
Jag känner mig äntligen delaktig är med och planerar och genomför.

Jag har gett fanken i att låta arbetsförmedlingen och Fk vara med i det här nya arbetet jag vill vara fri från dom, dom stöttar inte en utan stjälper en i stället. 21 juli skrev jag mail till AF och ville hitta en annan lösning på min arbetssituation, min handläggare skulle höra av sig efter sin semester , men har inte hört av sig alls.Skickade ett nytt mail den 3/9 men inget svar nu heller. Min tidigare arbetsplats har fortfarande lönebidrag för mig trots att jag inte är där, tror inte att han utnyttjar det eftersom han genom min mor fått tillbaka kontorsnyckel, jobbmobil och bankdosa. Det jobbiga är att min förre Chef är sambo med min mor och jag orkar inte längre umgås med någon av dom.

Har varit sjukskriven hela sommaren och för endel kan det låta som att å hon har haft avkoppling och ledigt . För mig existerar inte den verkligheten utan när jag är sjuk så är jag sjuk. Till skillnad från försäkringskassan som bestämt sig för att ej ge mig sjukpenning eftersom dom anser att jag varit frisk nog att gå till jobbet.

Trots mina två läkares intyg vidhåller försäkringskassan att jag inte varit tillräckligt dålig och att läkarna inte tydligt nog talat om vad felet är och varför jag inte kan jobba. För en människa med kronisk inflamation och dessutom ångestproblematik då doseringen för sköldkörteln ej stämmer, är det kränkande att ifrågasättas att man skulle inbilla sig symtomer som att inte klara att koncentrera sig på en text, få ihop skrift och tal ordentligt på grund av den " tröghet" i hjärnan som uppkommer med en ej fungerande sköldskörtel.Andra symtom är för mig att svettas kopiöst mycket, en trötthet som gör att man mer eller mindre sittande kan somna och sova timme ut och timme in orka vara vaken i två timmar och sen sova 4 osv,värk i muskler, domningar och stickningar som gör att armarna, händerna, benen och fötterna sover,Under sommarem har jag dssutom drabbats av krafiga yrselattacker som gjort att jag ej vågat vara uppe på föttera när dom kommer. När medicinerna inte stämmer så drabbas jag av kraftig ångest och panikattacker vilket gör att jag då ej klarar att lämna bostaden,inte svara i telefon eller ens gå ut och hämta posten.Magen är då också ett problem för mig när doseringen är fel, jag bajsar på mig om jag inte snabbt nog kommer till en toalett snabbt.
Med dessa symtom anser försäkringskassan att jag ska klara av att sköta kundkontakter, bokföring och lönehantering och fakturering när jag inte ens klarar att läsa en tidning eller få ihop tankarna.

Så nu har jag varit utan sjukersättning halva juni,hela juli och augusti.

Dessutom verkar Fk tro att man inte vill jobba när man har en sjukdom. Jag vill jobba och har jobbat ända sedan loven i högstadiet, jag har tidigare varit en mycket aktiv person med "många järn i elden". Men nu har man blivit klassad som lat,inbillningssjuk och ska krypa till arbetet och sitta och inte klara av dom abetsuppgifter man fått.Få skäll när man gjort fel för att man varit så trög att man inte fått ihop en text eller att räkna ut saker.
Har ibland gått till jobbet fast jag inte varit kababel att ens sätta mig i bilen och köra, har då vid två tillfällen somnat i kontorsstolen.
Alla jag möter har dessutom egna eller har hört andras erfarenheter av hur försäkringskassan och dess personal behandlar människor.