lcelanders

 

 

Så var man då mellan himmel och helvete igen. Åter igen kan jag eller har jag ej kunnat påverka min situation. Förlorade min pappa under oförklarliga omständigheter och för att hans kropp inte klarade mer påfrestningar. Kan ej sörja fullt ut, orkar inte öppna upp för alla känslor.
Kämpar redan med hemsk ångest, depression och stressreaktion på en tidigare ohållbar arbetssituation från 2015 som var ett vidrigt år bortsett från det positiva som förvandlade min ensamhet till tvåsamhet.
Jag har dåligt samvete när jag är lycklig med min partner för att jag borde släppa fram mim stora gråt som finns inom mig. Pappa var så glad för att jag träffat en man efter 8,5 år som ensam.
Den 13:e varje månader är ett viktigt datum för mig och min älskling varje sekund och minut är viktig för oss.
Mitt i denna kärlek och lycka tornar sig mörka moln upp med jämna mellanrum 😔
För snart fem år sedan opererade jag bort min livmoder och livmodertapp på grund av jättestora,smärtsamma och mycket långvariga blödningar.
Har under åren som gått haft småblödningar och varje gång kontaktat sjukvården men alltid fått svaret att vi har lång väntetid till gynmottagningen. Fick en stor blödning för en månad sen och ringde då igen till gynmottagningen men de jag pratat med tidigare hade inte bemödat sig med att anteckna ett endaste dugg när jag ringt tidigare. Nu var jag dock så livrädd eftersom jag läst mig till att det inte ska förekomma blödningar när man gjort en hysterektomi och krävde att få komma till min gynläkare.
Fick en tid, blev undersökt och det skrapades, klipptes och togs cellprover.
Det blev en lång väntan på svar, min läkare ringde om och jag fick en tid direkt över telefon då operation måste ske. Jag hade fått cellförändringar på en förmodad kvarglömd rest av livmodertappen😱😭
Har redan innan svårt att klara min vardag med hemsk ångest, minnesproblem och akut stressreaktion på att ha gått in i den berömda väggen.
Mår riktigt dåligt just nu, livrädd för hur långt det gått på grund av cellförändringarna 😢
Har dödsångest och sover ännu sämre på nätterna.

Finns inga ord som kan dämpa oron och ångesten och rädslan för ännu en stor bukoperation.

Jag har åter igen tappat fotfästet, förmodligen egentligen för ett bra tag sedan.

Jag har sedan en tid tillbaka haft en ökande ångest och nedstämdhet . Detta året har varit mycket känslosamt och tungt, har haft tre anställningar som upphört, två av de utan att jag själv kunnat påverka och den sista på grund av att mitt mående gjorde att jag ej kunde vara så flexibel som min arbetsgivare hade önskat.

 

Vi startar i januari 2015. Hade arbetat på samma förskola från augusti 2014- januari 2015 som barnskötare för att det saknades förskolelärare när de haft tjänster utannonserade och jag dög så länge till det kom kompetent personal.

 

Återgick till min tidigare arbetsgivare som assistent och blev erbjuden av min gamla chef en hel schemarad direkt, jag fick i princip välja vilken rad som helst för att som hon sa - alla i arbetslaget skall sägas upp för att arbetsgruppen ej fungerar. Jag drog öronen åt mig och ifrågasatta vad som var på tok i gruppen som varit så bra att jobba i tidigare och kände att det tog emot att börja i gruppen om det rådde kaos.

 

Men jobb är ett jobb och jag behövde det för ekonomins skull. Jag tackade ja och erbjöds så småningom en tillsvidareanställning. En person i gruppen och en med anknytning till den hade sagt upp sig och det var kris i arbetslaget. När jag började jobba var det en mycket ansträngd grupp av människor som ännu inte visste att de skulle bli uppsagda. Två i arbetslaget visade tydligt sitt förakt för mig som direkt fått en heltids schemarad och jag kände direkt att jag ej var välkommen. Människor som jag tidigare arbetat tillsammans med och som jag hade uppfattat accepterade mig då.

 

Så kom den dagen då alla i arbetslaget utom jag blev uppsagd, det blev möten och stämningen gick att till slut ta på. Chefen sa själv upp sig och försvann, ingen kunde få tag på henne inte ens ägaren till bolaget vi jobbade för.

Ny person knöts till gruppen som var anhörig till den vi arbetade med och den personen återanställde alla igen och ville ej ha mig kvar, så jag fick ett telefonsamtal fredageftermiddag den 27/3 om att jag var uppsagd med 14 dagars betald lön.

Jag försökte snabbt vända det till något positivt genom att tänka att det hade varit en mental katastrof att vara kvar med människor som inte ville ha mig där.

Det fanns många bra arbetskamrater som var väldigt bra och justa att jobba med men de tre som verkligen frös ut mig och visade sitt hat mot mig gjorde att det var bäst att bara gå vidare.  

 

Mitt i detta kaos var jag tvungen att ta bort en mycket kär vän i mitt och min familjs liv min älskade hund Bimbo även kallad Bimsan, hon blev 14 år och sju månader vilket är många år för en Golden Retriever hund.

 

Ja jag vet att jag är löjlig som har en facebooksida till mina hundar men det har jag till båda två.

Det var bland det värsta jag gått igenom, dels att ta beslutet att det var dags och sen att vara med om att låta henne somna in. Det tog väldigt lång tid och många injektioner innan hon till slut somnade in.

 

Ångesten var konstant och  jag grät mer eller mindre hela dygnet.

Samma vecka som detta förändrades familjesituationen då min son gjorde slut med sin tjej och han valde akut att flytta hemifrån. han och hans tjej hade under många år bott i mitt stora hus. Nu bodde jag kvar tillsammans med min dåvarande "svärdotter" och den kvarvarande lilla hunden Mysan.

 

Ångesten ökade ännu mer över alla förändringar. För varje år som  går ju äldre jag blivit har förändringar i livet varit hemskt jobbiga. Jag lever med en ständig skräck över att missta människor i mitt liv. Miste tre mycket viktiga anhöriga för x antal år sedan, tre som dog med drygt 14 månaders mellanrum, den sorgen är ännu väldigt stor och har ej läkt ännu.

Då tappade jag många stora pusselbitar i mitt liv som jag nog tyvärr aldrig kommer att fylla igen. Lever med en ständig skräck att det ska hända mina två barn någonting.

Har även en anhörig som under lång tid varit sjuk och när som helst kan katastrofen vara ett faktum att han försvinner från oss.

 

Försöker att inte tänka negativt på allt tragiskt som kan hända, försöker tänka förbi det. Men när min egen tillvaro är i gungning kommer allt tillbaka.

Slutar en månadsanställning nu här i månadskiftet och kommer att bli utan lön i oktober månad och kommer då inte att kunna göra rätt för mig och betala mina räkningar, huslån etc. Min ångest har ökat och finns nu 24 timmar per dygn både i vaket tillstånd och i drömmarna nattetid.

 

Jag mår sjukt dåligt av att inte ha en fungerande ekonomi, samtidigt mår jag även sjukt dåligt av att vara inne i ett system som tex arbetsförmedlingen och

a-kassan som ställer många märkliga krav. Jag mår allra bäst av att jobba, mår inte alls bra av att bara vara hemma där strukturen lätt faller samman.

 

Känner just nu ingen glädje av någonting, får ångest över att bara välja pålägg att ha på en smörgås. Mitt dåliga mående har resulterat i en viktminskning på 8 kg vilket i sig inte är en katastrof eftersom jag sedan ca 15 år tillbaka släpat runt  på en kropp med övervikt. Det finns mer kilon att ta av men att gå ner i vikt och samtidigt ha ångest är ingen bra kombination och gör jobbsituationen outhärdlig vissa dagar.

 

Samtidigt kämpar jag med dåligt samvete när det finns människor som varken har tak över huvudet, mat att äta eller ens vet om de överlever dagen och jag mår dåligt av egentligen bagateller. Men jag mår inte bättre av att tänka att det finns andra som har det värre. Att sova och drömma ångestdrömmar, vakna och somna med ångest, arbeta med ångest är så sjukt jobbigt.

Jag har tappat bort mig själv, saknar mina nu utflugna barn och kan inte hitta vilken roll jag ska ha nu.

 

 

 

 

 

 

Att man går igenom massor av faser i livet visste jag från början men hur man tacklar dem hade /har jag ingen aning om.

 

Att förlora nära och kära som man vet att man aldrig mer får träffa fast man hoppas visste jag skulle komma men var ändå inte förberedd tillräckligt på, vilket inte går att vara.

 

Att få barn och se dem växa upp var också en situation som man inte kunde förställa sig och att de sedan blev vuxna, självständiga och  nu lever sitt egna liv utan större behov av mig är en ny fas i livet.

 

En fas som jag inte alls vet hur jag ska tackla. Jag har inga som helst nycklar, kanske är det svårare när man inte har en partner att dela denna fas med. Att helt plötsligt inte längre behöva planera och tänka på andra ger mig en tomhetskänsla samtidigt som jag borde njuta av det och bara tänka på mig själv.

 

Att få tid över för mig själv, men vem ska jag dela den med, trist att behöva dela den med sig själv hela tiden.

Ångesten gör att jag inte längre känner att jag klarar att vara speciellt social utanför arbetet, har inte heller många kompisar att vända mig till. Har ett fåtal vänner och släktingar som jag öppnar mig inför, människor som inte ger mig dålig energi utan  som gör allt för att jag ska må bättre.

Stundtals saknar jag mina nu utflugna barn så mycket att det gör ont och samtidigt kan det vara svårt att umgås med dem på ett sådant sätt att de får känna sig vuxna i min närhet, det är lätt att mammarollen tar över fast jag anstränger mig i massor att den inte ska göra det.

 

Har fått återgå till terapi igen för ett ångesten tagit över hela mitt dygn. Ska fylla i en massa dokument för att ta reda på om det är så att ångesten beror på något kroppsligt fel. Ångest har följt mig genom hela mitt liv men har varit mindre och större periodvis beroende på vilken livssituation jag varit i.

 

Vill så gärna vara en större del av mina barns liv men vill ju också att de ska få vara ifred och leva precis som de själva önskar och slippa hänga med mamma hela tiden.

 

Har ingen ekonomi för att kunna resa och göra saker som jag önskar, skulle så gärna vila gå på teater, åka till spännande platser men det fungerar ej på grund av min ständiga gungiga arbetssituation och avsaknad av ekonomi.

Alla tjatar att jag ska sälja mitt hus, min sista trygga plattform vill folk att jag ska göra mig av med. Det vore ju bra i och för sig att slippa oroa sig att taket ska börja läcka, att det ska komma in vatten i källaren igen, att maskiner ska gå sönder etc. för det finns ju inga pengar att göra vid det.

 

Jag känner mig så misslyckad som person och kämpar ofta med meningen med allt.

Jag känner att jag aldrig dugt att folk alltid har synpunkter på vad jag säger och gör vilket gör att jag sakta men säkert blivit mindre social och är livrädd för att vistas på möten och dylikt. Får lätt "vänner" men undviker att träffa dem utanför jobbet eller där jag mött dem, rädd för att inte bli accepterad, rädd för att bli för nära vän och sen förlora dem.

 

Funderar just nu ständigt på vem jag egentligen är och vad jag vill. Har mycket svårt för förändringar vilket gör att ångesten ökar.

saknar just nu den egna drivkraften att ta mig framåt och rädslan för förändring hindrar mig från att se klart på min situation. Har just nu bara min terspeft att lätta på mitt hjärta och berätta om de mörka tankar som finns. 

 

Jag skulle vilja ha tillbaka mitt glada jag, det glada som gjorde att det var lättare att vakna på morgonen. Men det glada jaget kritiserades precis som det sorgsna, ledsamma uppfattades som att jag var sur. Antingen så har jag varit för pisitiv, för negativ, för framåt, för bakåt, för energisk eller för passiv. Folk har så länge som jag levt haft synpunkter på mig och har antingen kritiserat mig direkt eller bakom min rygg till någon annan, ibland har kritik framförts flera år efter som tex när jag lämnat referenser vid jobbansökan. Sånt gör grymt ont och sårar väldigt mycket, kritik som ingen kunnat säga direkt och förklara vad jag gjort för fel. Chefer och arbetskamrater som snabbt svarar att allt har varit jättebra men som sen sagt tvärtom till den som velat veta hur jag varit som person, arbetskamrat, anställd etc.

 

Känslan av att känna maktlöshet kommer tillbaka och  mina tankar om vad det är för fel på mig känns igen från när jag var mobbad under hela skoltiden, vad var det och vad är det för fel på mig?

 

Det är som att be någon ta två steg framåt och samtidigt så ber någon dig att ta två steg bakåt.

Någon tycker att jag borde ändra mig någon tycker jag ska vara som jag är och själv har jag inte längre någon aning om vem jag är eller hur jag ska vara. 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Har nu gått tre gånger på KBT för min blodfobi!
I dag fick jag för andra gången en hemläxa. Förra gångens hemläxa var att jag skulle spänna kroppens stora muskler när jag kände obehag inför blodiga situationer. Så jag har nu i två veckor spänt sätesmusklerna och arm och benmusklerna för att öka mitt blodtryck inför blodiga situationer.

Underbart att vara singel, men har naturligtvis inte gett upp tanken på att hitta den rätta.
Men visst har jag varit korkad tidigare och  varje gång jag haft ett förhållande, trott att det varit den rätta.
Den rätta hittade jag men han slutade att vara förälskad i mig så det sket sig.
Hoppas innerligt att man blir förälskad igen.
Men för varje år som går så känns det som att det kanske blir svårt att ha någon ständigt bredvid sig, jag vill kunna välja när jag vill vara ensam och när jag vill umgås.
Jobbet och mina barn går före allt annat, men är inte ungdomarna med mig så finns tid över för någon annan.Jag ger gärna allt för en annan människa så länge man får något tillbaka.
Jag vill heller inte en gång till bli styrd och otrevligt bemött av barn som inte är mina.


Bimbo och jag
När jag är ledig är det ungdomarna hemma som är viktigast och det är härligt med huset fullt av ungdomar. Sen är det mina två hundar som är väldigt viktiga för mig.

Mysan är nyfiken på allt

Pelle
Först försvann Pelle för oss under sommaren och vi vet inte alls vad som hänt.




Nu i dag den 8/1 2009 var jag tvungen att låta Findus somna in, eftersom hon hade båda lungorna fyllda med vätska och hon hade det så plågsamt, två små nötformade bitar av lungorna fanns kvar att andas med.
Lugnt och långsamt fick hon somna in hos veterinär Carola Axberg 
Usch, det kändes hemskt och jag var så ledsen och är ledsen fortfarande fast jag vet att Findus aldrig skulle klarat av att ligga med dränage  och sen orka repa sig igen. Hon blev ca 14 år ( tror vi).
Kommer att sakna dig Findus, du som älskade att klättra upp på alla tak och ligga och speja och som klättrade längs med tegelväggen på garaget för att sen lyckas krypa in genom ett ända litet hål där det saknades panel.
Du fångade både skator och fiskmåsar, det var ingen som kunde "sätta" sig upp mot dig för då gick du till attack med klor och tänder.Vi fick dig när du bara var tre veckor gammal och jag fick mata dig med en medicinspruta var annan timme i flera veckor. Du älskade att "snutta" och trampa på barnens gosedjur eller andra mjuka tröjor och trasor. Du sov i en byrolåda på en fleecepläd. lådan saknade lock så du kunde även ligga där och speja ut över oss.

Att gå vidare i livet är lätt att säga men svårt att genomföra ibland. Jag har ett skal runt mig som skydd för att inte bli sårad. Positiva minnen suddas ut av jobbiga saker.

Du har gått vidare du skrattar, älskar och är förmodligen lycklig, har ny familj, nytt "barn", du vaknar med en annan vid din sida, den sida jag en gång vaknade bredvid.

Du har klarat att gå vidare för längesedan. Jag har ramlat ner i det mörka hålet igen. Det som håller mig uppe vid ytan är mina barn och mitt arbete, mina medarbetare och dom ungdomar jag jobbar med.

Jag missunnar dig inget men det gör så fruktansvärt ont!!

Jag kommer nog aldrig att känna samma förälskelse igen, jag hoppas och ber att " tiden ska läka alla sår"

Jag har ansträngt mig så mycket jag bara orkat, för att gå vidare och kasta det gamla bakom mig för att bli lycklig igen, men nej det funkade inte.Nu har jag sårat mig själv igen genom att försöka ge av mig själv ytterliage en gång men utan resultat, har gett, gett och gett men tålamodet sprack.
Jag är ingen hel människa längre måste försöka hitta alla pusselbitar för att det ska bli helt någon gång, gud vet när?!?

Så, så länge ger jag av mig själv till dom som verkligen behöver det och uppskattar och ger tillbaka.

Förmodligen kommer jag att bli sårad fler gånger på vägen och skalet kommer att bli hårdare och hårdare.

Julen är här och är redan på väg bort igen!
Varför känner man inget längre som man gjorde tidigare?
Spänningen, glittrandet och allt det ljuvliga är borta.
Kan inte hitta stämningen.Orkar inte se på program man sett under snart 36 år eller nått i den stilen.
Kan inte hitta en palats i julen, vart man ska vara, hur man ska vara och vem man ska vara med.
Vill bara få dagarna att gå så att det är över.
Kommer jag aldrig att få känslan tillbaka?
Jo, när sonen satt in Kungsgrananen kände jag en blixtrande känsla från mormor och morfars gran när jag var liten. Stora tjocka grenar och runda vita bollar som liknade snöbollar och ett evigt väntande på tomten, en stor tvättkorg med paket som Tomten skulle dela ut.
Värmen och lukten av mormors julmat, hennes knatande och småspringande för att få allt klart innan Kalle och hans vänner startat.
Doft av kaffe och smak av mormors alla kakor, schakrutor, korintkakor , bullar etc är borta.

Mormor lever nu i en egen värld men små korta stunder då hon minns vilka vi är.Har inte klarat att besöka för jag vill fortfarande minnas min mormor som den hon var då.Samvetet gnager och gör ont.Jag som alltid värnat om min mormor och morfar, oroat mig för att dom en gång kommer att försvinna, gråtit floder över detta fastän dom ännu levt, sörjt innan något hänt.
Morfar tar hand om mormor, som mormor en gång har tagit hand om honom och 5 barn plus mig.
Jag sviker och klarar inte att besöka.

Jag och mina två barn och svärdottern firade jul på förmiddagen innan dom skulle fara vidare.Det blev frukost och paketutdelning. Sen blev det till att byta däck på bilen för det kom snö.Punka på det ena hjulet, laga och sätta på igen.
Dottern till farmor och farfar och sonen till svärmor och svärfar och jag vilsen i väg till ställe som jag ej känner mig välkommen till.
Klädde senare på mig tomtedräkt och körde och delade ut paket  hos medarbetare där vår elev firar jul.

Senare skönt att komma hem med dottern och bara vara. Somnade på soffan. Dottern Chattade långt in på småtimmarna medans jag sov.

Mysan har blivit storasyster!


Mysan



Mysan och valparnas pappa Rambo och mamma Kira och husse
                  
 

Nu har det blivit en ny kull med valpar. 5 st söta små gnubbisar.


         

År 2001 blev för mig en tvärnit i livet eller som en bilintresserad kanske skulle skrivit, bromsarna låste sig och jag bara kanade av vägen.
Jag hade startat ett eget företag året innan och livet kändes underbart. Jag hade så mycket att göra i mitt företag att jag inte ens hade tid att tvätta hemma, så när alla mina trosor var slut fick jag använda min dåvarande killes kalsonger för min dåvarande pojkvän gjorde inte för mycket mer än att hålla i fjärrkontrollen till tv:n.
Jag hade så himla roligt på mina olika arbetsplatser så jag märkte knappt att jag jobbade 10- 12 timmar dag.
Gjorde slut på ett dött förhållande och sände iväg honom och fjärrkontrollen, och blev störförälskad i en dansk kille som anlitat mina tjänster till deras kontor.

Men nu mitt i hjullåsningen var jag, orkelös, hade huvudvärk, muskelstelhet, illamående och en tröghet i hjärnan som om den var gjord av risgrynsgröt. Det minsta jag ansträngde mig fick jag svett som droppade från panna och rygg. vaknade på nätterna och sängen var blöt av svett, bytte lakan nästan varje natt, hatade värmen ute och inne.
Blev till slut liggande utan att knappt kunna ta mig ur sängen. Ringde 4 dagar i rad till min vårdcentral.


Den stora jakten på att få komma till läkare hade bara startat

Första dagen ringde jag för sent, då var alla " nycklar" slut, Torsås hade det systemet att man fick åka upp och hämta en nyckel med en tid på och antingen sitta och vänta eller köra hem.
Andra dagen saknades läkare och alla nycklar bokade och jag fick rådet att ringa vid 7.45 dagen efter.
Tredje dagen saknades fortfarande personal och sköterskan frågade om mina symtom, om jag hade feber å så, hon sa att det lät som en infuensa och att jag skulle avvakta jag undrade om man inte kundefå boka en tid i förväg, nej det går inte sa hon du får komma upp vid 8.00 i morgon och hämta en nyckel.
Fjärde dagen när jag ringde så sa jag att jag misstänkte att jag hade hjärnhinneinflamation och då fick jag komma på 10 min.

Äntligen där!!, kunde knappt ta mig dit, jag var nog egentligen en alldeles för farlig bilförare. Det togs en massa prover som skickades iväg.När svaret kom att jag hade en kroniskt inflamerad sköldkörtel så fattade jag absolut ingenting, sköldkörtel vad var det nu för något???
Tänkte att det var väll bara att äta lite medicin så skulle allt bli bra.Läkaren jag då hade på vårdcentralen var den bästa man då kunde tänka sig, han ringde ofta hem och hörde hur jag hade det. Började äta Levaxin och för att hålla koll på doseringen blev det många provtagningar.
Fortsatte arbete trots att jag inte orkade, fick anställa personal för att hinna med.Ångesenoch panikattackerna var hemska men jag kämpade på ändå, för jag kunde styra min tillvaro.
Men en morgon efter ett toalettbesök så svimmade jag och slog i axel och huvud och fick hjärnskakning, då sa min läkare stopp och att förstår du nu varför du inte ska jobba, till kropp är utbränd på grund av din inflamerade sköldkörtel. Dom jag anställt fick mer eller mindre sköta alla kunder för jag blev sängliggande.

Försäkringskassans humana inställning till sjuka!?!

Blev sjukskriven och ganska snart så hörde en person från Försäkringskassan, Mats Lindqvist, av sig och frågade
-Varför blir du inte frisk som alla andra som har fel på sköldkörteln, det var nog det mest kränkande jag varit med om att bli ifrågasatt om jag verkligen var sjuk och varför jag inte blev frisk som alla andra!! Jag låg till och med ner i sängen och orkade inte ens upp och göra mat varken till mig själv eller till mina barn.

Provtagningar, nonchalans och psykterapi

Fortsatte att gå till vårdcentralen var och varannan vecka, åkte på den ena förskylningen efter den andra blev sjuk bara någon andades på mig. Till min stora sorg slutade min läkare för att helt ägna sig åt sin egen läkarmottagning.
Men han fortsatte att ringa och höra hur det var med mig ett bra tag efter.
Jag kände ingen förbättring alls och blev mer och mer deprimerad och förtvivlad.
Den nya läkaren hävdade att alla prover såg bra ut och att allt var i sin ordning, jag kände mig tvärtom bara sämre och sämre. Musklerna och lederna värkte, jag hade stickningar och domningar i armarna,blev mer och mer deprimerad.
Jag var ofta på vårdcentralen och sa att något måste vara fel, jag kände att Levaxin förgiftade min kropp.
Den ena efter den andra läkaren menade på att det var fel på psyket och att jag behövde gå på terapi.
I journalen stod det ju att jag åt Zoloft och att jag nog behövde höja dosen.

En piminett snärta till läkare som satt med öppen vit rock, en kort top som gjorde att magen syntes, drog upp det ena benet under sig på stolen och tittade föraktfullt på mig och sa att det inte handlade om några fysiska fel på mig utan istället hade jag nog problem i min familj. En höjning av Zoloft var nödvändig samt terapi på Psyket ansåg hon.

Det jag sökte för då den gången var värken och smärtorna i kroppen och att jag fortfarande mådde så konstigt i kroppen.
Vid nästa läkabesök och ytterligare en annan läkare sökte jag fortfarande för värken och stelheten i muskler och leder och för att jag fortfarand ekände en förgiftingskänsla. Han menade på att det var Zoloften som kunde orsaka smärtan!!! så jag skulle sänka dosen och höja levaxinet. Aldrig i livet att jag höjer mer av levaxinet.


Nu fick det vara nog!!

Jag slutade till slut tvärt med Levaxinet utan min knäppa läkares inrådan och mådde kanon i ett antal veckor, tills allt blev kanondåligt.Men guuud förgiftningskänslan var till slut som bortblåst.

Då fick jag nog, jag begärde att få en remiss till speciallist på mitt sjukhus men läkaren hävdade fortfarande att alla mina sköldkörtel prover såg bra ut så han kunde inte göra så mycket mer.

I min journal står det ungefär så här " lätt överviktig kvinna söker för smärtor i muskler och leder och är psykiskt nedsatt och ordineras ökning av Zoloft och kontakt med psykmottagning för terapisamtal och några månader senare samma mening fast då rekomenderades minskning av zoloft eftersom det kunde ge biverkningar som muskel och ledvärk!!!!
TSH, T3 och T4 ser normala ut hos patient.

Jag kontaktade medicinmottagningen och frågade hur jag skullle gå till väga för att få komma dit när min husläkare ansåg att allt såg bra ut. Sköterskan sa att jag kunde skriva en egen remiss och sända in men att den behandlades som vilken annan remiss som helst men att det kunde bli lång väntetid.
Kopior på min journal behövdes så det var lätt fixat, jag ringde helt enkelt min vårdcentral.

Samma eftermiddag ringer min läkare upp och frågar om jag tänker byta läkare om det var något som inte var okey. Jag svarade att ja, jag tänker byta läkare eftersom du skyller mitt mående på mitt psyke när du inte hittar tillräckligt bevis på fysiska fel.Jag talade om för honom att jag kände mer nertryckt och nonchalerad och att jag ville komma till en speciallist.

Äntligen en specialist

Så blev det också, två remisser med mitt namn som kom vid olika tidpunkter till Medicinmottagningen i Kalmar, vet inte vilken som vägde tyngst. Läkaren jag fick träffa talade väldigt snabbt om för mig att han skulle vara pappa ledig och att han hade 80 patienter på kö.
Jag kände mig då som ett russin litet och ihoptryckt, inte igen en människa som inte bryr sig. Men det ordnade sig, efter honom kom verkligen en speciallist, Per Wanby, han gjorde även han klart för mig att här behandlades saker som hade med sköldkörteln att göra och inget annat allt annat var vårdcentralens ansvar.

Han ville att jag skulle börja med Levaxinet igen men jag vägrade att gå med på det och visste genom mailinglistan på Thyroid att det fanns andra läkemedel som kunde användas. Han var till en början väldigt skeptisk till det men fick efter 45 min envishet honom att skriva ut licenspreparatet Liothyronin.
Han beställde även alla provsvar från min vårdcentral och efter ett tag så hörde han av sig och talade om för mig att jag varit överdoserad av Levaxin under två års tid av min husläkare på vårdcentralen. Snacka om att falla från översta stegpinnen ner till sista, jag hade haft rätt hela tiden men läkaren på VC hävdade att allt var bra, han hade inte tolkat mina provsvar rätt!!!

Jag hade fått lägga ner mitt företag fått skatteskulder och ett trasigt förhållande på grund av min sjukdom som inte blev bättre.

Två ensamma själar möttes, vi får se vad resan har för slut, hoppas och tror på det bästa.

Lilla Mysan har för ett antal veckor sedan flyttat in till oss i familjen Celander. Hon har en pappa som heter Rambo och en mamma som heter Kira. Hos oss finns redan en Golden som föddes 2000 och heter Bimbo