lcelanders

År 2001 blev för mig en tvärnit i livet eller som en bilintresserad kanske skulle skrivit, bromsarna låste sig och jag bara kanade av vägen.
Jag hade startat ett eget företag året innan och livet kändes underbart. Jag hade så mycket att göra i mitt företag att jag inte ens hade tid att tvätta hemma, så när alla mina trosor var slut fick jag använda min dåvarande killes kalsonger för min dåvarande pojkvän gjorde inte för mycket mer än att hålla i fjärrkontrollen till tv:n.
Jag hade så himla roligt på mina olika arbetsplatser så jag märkte knappt att jag jobbade 10- 12 timmar dag.
Gjorde slut på ett dött förhållande och sände iväg honom och fjärrkontrollen, och blev störförälskad i en dansk kille som anlitat mina tjänster till deras kontor.

Men nu mitt i hjullåsningen var jag, orkelös, hade huvudvärk, muskelstelhet, illamående och en tröghet i hjärnan som om den var gjord av risgrynsgröt. Det minsta jag ansträngde mig fick jag svett som droppade från panna och rygg. vaknade på nätterna och sängen var blöt av svett, bytte lakan nästan varje natt, hatade värmen ute och inne.
Blev till slut liggande utan att knappt kunna ta mig ur sängen. Ringde 4 dagar i rad till min vårdcentral.


Den stora jakten på att få komma till läkare hade bara startat

Första dagen ringde jag för sent, då var alla " nycklar" slut, Torsås hade det systemet att man fick åka upp och hämta en nyckel med en tid på och antingen sitta och vänta eller köra hem.
Andra dagen saknades läkare och alla nycklar bokade och jag fick rådet att ringa vid 7.45 dagen efter.
Tredje dagen saknades fortfarande personal och sköterskan frågade om mina symtom, om jag hade feber å så, hon sa att det lät som en infuensa och att jag skulle avvakta jag undrade om man inte kundefå boka en tid i förväg, nej det går inte sa hon du får komma upp vid 8.00 i morgon och hämta en nyckel.
Fjärde dagen när jag ringde så sa jag att jag misstänkte att jag hade hjärnhinneinflamation och då fick jag komma på 10 min.

Äntligen där!!, kunde knappt ta mig dit, jag var nog egentligen en alldeles för farlig bilförare. Det togs en massa prover som skickades iväg.När svaret kom att jag hade en kroniskt inflamerad sköldkörtel så fattade jag absolut ingenting, sköldkörtel vad var det nu för något???
Tänkte att det var väll bara att äta lite medicin så skulle allt bli bra.Läkaren jag då hade på vårdcentralen var den bästa man då kunde tänka sig, han ringde ofta hem och hörde hur jag hade det. Började äta Levaxin och för att hålla koll på doseringen blev det många provtagningar.
Fortsatte arbete trots att jag inte orkade, fick anställa personal för att hinna med.Ångesenoch panikattackerna var hemska men jag kämpade på ändå, för jag kunde styra min tillvaro.
Men en morgon efter ett toalettbesök så svimmade jag och slog i axel och huvud och fick hjärnskakning, då sa min läkare stopp och att förstår du nu varför du inte ska jobba, till kropp är utbränd på grund av din inflamerade sköldkörtel. Dom jag anställt fick mer eller mindre sköta alla kunder för jag blev sängliggande.

Försäkringskassans humana inställning till sjuka!?!

Blev sjukskriven och ganska snart så hörde en person från Försäkringskassan, Mats Lindqvist, av sig och frågade
-Varför blir du inte frisk som alla andra som har fel på sköldkörteln, det var nog det mest kränkande jag varit med om att bli ifrågasatt om jag verkligen var sjuk och varför jag inte blev frisk som alla andra!! Jag låg till och med ner i sängen och orkade inte ens upp och göra mat varken till mig själv eller till mina barn.

Provtagningar, nonchalans och psykterapi

Fortsatte att gå till vårdcentralen var och varannan vecka, åkte på den ena förskylningen efter den andra blev sjuk bara någon andades på mig. Till min stora sorg slutade min läkare för att helt ägna sig åt sin egen läkarmottagning.
Men han fortsatte att ringa och höra hur det var med mig ett bra tag efter.
Jag kände ingen förbättring alls och blev mer och mer deprimerad och förtvivlad.
Den nya läkaren hävdade att alla prover såg bra ut och att allt var i sin ordning, jag kände mig tvärtom bara sämre och sämre. Musklerna och lederna värkte, jag hade stickningar och domningar i armarna,blev mer och mer deprimerad.
Jag var ofta på vårdcentralen och sa att något måste vara fel, jag kände att Levaxin förgiftade min kropp.
Den ena efter den andra läkaren menade på att det var fel på psyket och att jag behövde gå på terapi.
I journalen stod det ju att jag åt Zoloft och att jag nog behövde höja dosen.

En piminett snärta till läkare som satt med öppen vit rock, en kort top som gjorde att magen syntes, drog upp det ena benet under sig på stolen och tittade föraktfullt på mig och sa att det inte handlade om några fysiska fel på mig utan istället hade jag nog problem i min familj. En höjning av Zoloft var nödvändig samt terapi på Psyket ansåg hon.

Det jag sökte för då den gången var värken och smärtorna i kroppen och att jag fortfarande mådde så konstigt i kroppen.
Vid nästa läkabesök och ytterligare en annan läkare sökte jag fortfarande för värken och stelheten i muskler och leder och för att jag fortfarand ekände en förgiftingskänsla. Han menade på att det var Zoloften som kunde orsaka smärtan!!! så jag skulle sänka dosen och höja levaxinet. Aldrig i livet att jag höjer mer av levaxinet.


Nu fick det vara nog!!

Jag slutade till slut tvärt med Levaxinet utan min knäppa läkares inrådan och mådde kanon i ett antal veckor, tills allt blev kanondåligt.Men guuud förgiftningskänslan var till slut som bortblåst.

Då fick jag nog, jag begärde att få en remiss till speciallist på mitt sjukhus men läkaren hävdade fortfarande att alla mina sköldkörtel prover såg bra ut så han kunde inte göra så mycket mer.

I min journal står det ungefär så här " lätt överviktig kvinna söker för smärtor i muskler och leder och är psykiskt nedsatt och ordineras ökning av Zoloft och kontakt med psykmottagning för terapisamtal och några månader senare samma mening fast då rekomenderades minskning av zoloft eftersom det kunde ge biverkningar som muskel och ledvärk!!!!
TSH, T3 och T4 ser normala ut hos patient.

Jag kontaktade medicinmottagningen och frågade hur jag skullle gå till väga för att få komma dit när min husläkare ansåg att allt såg bra ut. Sköterskan sa att jag kunde skriva en egen remiss och sända in men att den behandlades som vilken annan remiss som helst men att det kunde bli lång väntetid.
Kopior på min journal behövdes så det var lätt fixat, jag ringde helt enkelt min vårdcentral.

Samma eftermiddag ringer min läkare upp och frågar om jag tänker byta läkare om det var något som inte var okey. Jag svarade att ja, jag tänker byta läkare eftersom du skyller mitt mående på mitt psyke när du inte hittar tillräckligt bevis på fysiska fel.Jag talade om för honom att jag kände mer nertryckt och nonchalerad och att jag ville komma till en speciallist.

Äntligen en specialist

Så blev det också, två remisser med mitt namn som kom vid olika tidpunkter till Medicinmottagningen i Kalmar, vet inte vilken som vägde tyngst. Läkaren jag fick träffa talade väldigt snabbt om för mig att han skulle vara pappa ledig och att han hade 80 patienter på kö.
Jag kände mig då som ett russin litet och ihoptryckt, inte igen en människa som inte bryr sig. Men det ordnade sig, efter honom kom verkligen en speciallist, Per Wanby, han gjorde även han klart för mig att här behandlades saker som hade med sköldkörteln att göra och inget annat allt annat var vårdcentralens ansvar.

Han ville att jag skulle börja med Levaxinet igen men jag vägrade att gå med på det och visste genom mailinglistan på Thyroid att det fanns andra läkemedel som kunde användas. Han var till en början väldigt skeptisk till det men fick efter 45 min envishet honom att skriva ut licenspreparatet Liothyronin.
Han beställde även alla provsvar från min vårdcentral och efter ett tag så hörde han av sig och talade om för mig att jag varit överdoserad av Levaxin under två års tid av min husläkare på vårdcentralen. Snacka om att falla från översta stegpinnen ner till sista, jag hade haft rätt hela tiden men läkaren på VC hävdade att allt var bra, han hade inte tolkat mina provsvar rätt!!!

Jag hade fått lägga ner mitt företag fått skatteskulder och ett trasigt förhållande på grund av min sjukdom som inte blev bättre.