lcelanders

Jag står i en fas i livet där jag försöker skaka av mig det gamla och ta vara på det nya. Det är både påfrestande och ångestladdat . Min allra största kärlek och förälskelse i livet gjorde slut och kommer förmodligen aldrig att förvinna från mitt hjärta.Det gör fortfarande väldigt ont.Sist vi sågs kom den sista kniven i ryggen ( han har för längesedan gått vidare eftersom han inte längre hade några känslor kvar för mig), han talade om att han hade en ny flickvän på gång. Jag kämpar med eviga tankar, ångest, hat, förtvivlan försöker hela tiden plocka fram det som jag var ledsen över och det som inte fungerade. Att inte få ha känslomässig beröring, normal kontakt, kärleksfulla ord eller bekräftelse på att vara älskad.Att aldrig en enda gång fått höra Jag älskar dig! det gjorde ont och det gör ont fortfarande.
Han finns kvar för att han känner att mina barn är som om dom hade varit hans så han kör hit i 6 timmar för att besöka dom och bo i mitt hus och kör sedan tillbaka igen 6 timmar, till två ungdomar som han inte är biologisk far till, det är storartat gjort!! Därför har jag inte velat bryta kontakten helt men mina känslor inombords är som ett hav i storm.
Jag kände mig utanför och ensam, dina vänner var också dina vänner, när vi inte besökte dom tillsammans var det ingen som alls tog notis om att jag även var din flickvän fast du var på jobb i veckor på andra platser på jorden.
Jag ville vara med dig varje minut och sekund, men det gick inte.


Det nya i livet tas med ett steg i taget och ibland något steg bakåt. Jag vågar inte hoppas eller tro längre, är överdrivet försiktig framför allt för att inte såra mig själv igen. Har inte längre några förhoppningar om någonting för att inte bli besviken. Att få roller i ett nytt förhållande som man aldrig tidigare har haft kan vara otroligt påfrestande, jag måste ha närhet och kärlek men har även ett mycket stort behov att kunna dra mig undan tillbaka till mitt skal.Jag värnar om mina barn att inte åter igen "köra" ihop något så att dom behöver lida. Vi har var och en sitt och ett ihop, vi bor var och en för sig men umgås ofta. Dina vänner har blivit mina vänner som bryr sig lika mycket om mig som om dig.Vi har nästan identiska upplevelser av livet, besvikelser, ensamhet, övergivenhet, ensamstående förälder, ekonomiskt jobbigt, jäkla sjukdomar och handikapp som gör vardagen ibland till ett helvete och en massa andra gemensamma saker.
Vi har inte varit tillsammans så länge men ändå känns det som vi känt varandra längre tid än så. Du vill vara med mig varje minut och sekund och nu är det jag som drar mig undan ibland.