lcelanders

Fortfarande efter snart 4 år är nätterna och mornarna jobbiga, att ligga vaken med ångesten över en som en mörk hotade skugga som vill kväva en.Mediciner och tabletter finns det gått om men dom håller inte minnen, upplevelser och sorg borta.
Nu när allt varit definitivt sedan augusti 2007 och ingen återvändo finns är demonerna, ångesten och dom jobbiga drömmarna kvar. Visst har jag gått vidare, lever ett känslomässigt dubbelliv fast det inte existerar i verkligheten. En värd som ena dagen är fylld av glädje och nytt hopp, nya människor som ersätter gamla, nya realationer som ska ersätta det gamla, men var lägger man ångesten, räddslan och saknaden någonstans.

När det nya i livet inte finns bredvid saknas den lika som det gamla som är avslutat men som sårar fortfarande.
Kan man leva i en känslomässig dubbelvärd? Jag gör det, jag vet att det gamla ej finns mer och att det aldrig kommer tillbaka och att mitt förnuft säger mig att hålla fast vid det nya och sluta se bakåt.
Vart lägger man all sorg och ilska, allt hat man känner, alla onda tankar?
Kan tiden läka alla sår? Det har gått fyra år sedan nu och det gör fortfarande ont att jag då blev bortstött, avvisad och all känslomässig beröring försvann.
Kanske hjälper det att just som nu skriva ner det och få det att försvinna ner i datorn och ut ur huvudet.

Ord som att du måste ge honom en chans att få lära känna dig , vilken chans, är det en chans att få vara med en som inte kan släppa det gamla som fortfarande , han hade 3,5 års försprång med sina känslor som dog. Jag har mina kvar.
Jag kämpar med dom dygnet runt, äter tabletter för att dämpa det som gör mest ont. Nya smärtor kommer, den värsta för ett antal veckor sedan, den sista kniven i ryggen. Då insåg jag att mitt hjärta aldrig blir helt igen.

Det blir till att skaffa ett nytt oskadat hjärta.