lcelanders

1992 var det dax för nästa barn en tjej som fick namnet Emma. En bestämd liten unge men tålmodig och lätthanterlig. Hon har nu slutat högstadiet och ska snart börja i gymnasiet. Hon älskar att fotografera både sig själv, andra, djur och växter etc.
titta gärna in på hennes blogg http://celanders.blogg.se

Hon har kommit in på en linje där fotografering är nummer ett och hon längtar till att skolan börjar. Nu är kompisar det viktigaste i livet, fester likaså.

1988 föddes mitt första barn en son som heter Christoffer. Han är i dag 20 år och har precis fått heltidsarbete på Bauhaus som i oktober slår upp portarna i Kalmar. Han har gått 4 år i gymnasium och tänker längre fram läsa vidare på högskola men känner att han vill jobba nu ett tag. Han bor här hemma och det fungerar bra han är hjälpsam och ordentlig men i bland som alla ungdomar lite lat kanske, men det är jag med så det jämnar ut sig. Han har erbjudit sig att betala hyra här hemma nu när han fått jobb, vilket är en toppenbra känsla för mig som har svårt att klara hus, räkningar och två ungdomar ekonomiskt.
Christoffer älskar sina datorer, han spelar med andra över nätet och dom kommer från skilda länder. Flickvän finns också i hans liv.

Föddes i Linköping av 17 årig mor, uppväxt fram till och med årskurs 4 i Kalmar. Flyttade till Söderåkra och började 5:e klass.Bodde senare igen i Kalmar med mellanlandning i Örsjö hos pappa och hans fru och egen lägenhet i Nybro.

När första barnet föddes -88 bar det av till Skåne där sonens pappa hade sitt föräldrarhem. Separation från pappan ett par år senare och då bar det av med min knodd till Söderåkra.Här har jag nu bott i snart 18 år. En dotter har födds -92 , förhållanden har kommit och passerat. Nuvarande förhållande tas med små steg framåt.En äldre person skulle säkert tänka vilken slarvig människa som har två barn med två olika pappor, slarv vet jag inte men jag har fått två underbara barn och valt att inte leva med papporna.Dom har i sin tur valt att inte vilja bete sig som pappor normalt sett gör och träffa sina barn.
Jobben har kommit och gått men blev väldigt stolt när jag skrev mitt CV har haft ibland två jobb på samma dag har varit arbetslös bara kortare perioder, har haft möjligheten att prova på många olika sorters arbeten.

Längtar lite tillbaka till Kalmar, längtar efter att få cykla omkring på små gatorna i Kalmar, gator som jag känner både innan och utan., kanske när barnen som nu är 16 och 20 år väljer att flytta blir det husförsäljning och flytt till Kalmar.

Bodde som liten mycket hos min mormor och morfar där min ett år yngre moster fanns.Tryggheten fanns hos dom men på senare år som vuxen har jag förstått att allt kanske inte var så bra.

Sorger i livet har inte jag heller kommit från, att bli mobbad under nästan hela skoltiden är en sådan, att få kroniska sjukdomar är en annan. Mobbingen gör att jag reagerar mycket starkt på när något barn eller vuxen blir utstött eller mobbad. Såren rivs upp och gråten kommer fast det inte gäller mig.

Sjukdomarna kan jag bara delvis styra över, jag kan se till att inte äta sådant jag inte tål eftersom jag är misstänkt glutenallergisk och undviker även Lactos. För snart 10 år sedan fick jag diagnosen Hachimoto och Hypotyreos, vilket betyder en kronisk inflamerad sköldkörtel och underfunktion av ämnesomsättningen. Jag hatar min kroniskt inflamerade sköldkörtel som mer eller mindre förstört mitt liv.

Försöker hela tiden hitta nya bättre vägar att komma förbi dom hinder som finns när man är sjuk

Här kan ni läsa mer om sjukdomarna, olika föreningar och andra sidor som hjälper en med olika saker tex glutenfria matrecept , tips och råd och ibland tröst när det behövs etc.

www.thyroid.se

www.allergimat.com

www.celiaki.se

kommer fler länkar snart

Fortfarande efter snart 4 år är nätterna och mornarna jobbiga, att ligga vaken med ångesten över en som en mörk hotade skugga som vill kväva en.Mediciner och tabletter finns det gått om men dom håller inte minnen, upplevelser och sorg borta.
Nu när allt varit definitivt sedan augusti 2007 och ingen återvändo finns är demonerna, ångesten och dom jobbiga drömmarna kvar. Visst har jag gått vidare, lever ett känslomässigt dubbelliv fast det inte existerar i verkligheten. En värd som ena dagen är fylld av glädje och nytt hopp, nya människor som ersätter gamla, nya realationer som ska ersätta det gamla, men var lägger man ångesten, räddslan och saknaden någonstans.

När det nya i livet inte finns bredvid saknas den lika som det gamla som är avslutat men som sårar fortfarande.
Kan man leva i en känslomässig dubbelvärd? Jag gör det, jag vet att det gamla ej finns mer och att det aldrig kommer tillbaka och att mitt förnuft säger mig att hålla fast vid det nya och sluta se bakåt.
Vart lägger man all sorg och ilska, allt hat man känner, alla onda tankar?
Kan tiden läka alla sår? Det har gått fyra år sedan nu och det gör fortfarande ont att jag då blev bortstött, avvisad och all känslomässig beröring försvann.
Kanske hjälper det att just som nu skriva ner det och få det att försvinna ner i datorn och ut ur huvudet.

Ord som att du måste ge honom en chans att få lära känna dig , vilken chans, är det en chans att få vara med en som inte kan släppa det gamla som fortfarande , han hade 3,5 års försprång med sina känslor som dog. Jag har mina kvar.
Jag kämpar med dom dygnet runt, äter tabletter för att dämpa det som gör mest ont. Nya smärtor kommer, den värsta för ett antal veckor sedan, den sista kniven i ryggen. Då insåg jag att mitt hjärta aldrig blir helt igen.

Det blir till att skaffa ett nytt oskadat hjärta.

Försöker lära mig att suga åt mig allt positivt i livet, att äntligen få höra älskling, någon som håller om kramar och säger kärleksfulla saker är en lycka så stor.
Försöker att bli hel av det positiva men det finns som innan demoner från det gamla som skär.
Nya roller har skapats, roller som jag kanske ej är redo för.Vill hålla mig på min plats med det som är mitt och samtidigt vara delaktig i det nya.
Vill få tid bara för det nya utan påverkan av annat, men mycket är i vägen, många viljor styr och många vill få plats och få uppmärksamhet.
Vill vara självständig men ändå omhuldad, vill dela med mig men vill ändå hålla på det som är mitt. Vill vara vuxen fast jag inombords ibland vill vara liten, vill hjälpa och ställa upp men vill också ha hjälp och stöttning när jag behöver det,
vill inte bara ge utan vill också få.
Vågar bara ta ett litet steg i taget, saker som tidigare i livet var viktiga mål att nå upp till för att bli lycklig finns inte längre, saker har förändrats ,nya rädslor har kommit. Saker som tidigare var viktiga har misst sitt värde, nya sanningar har kommit fram i livet som gör att målen har omkullkastats.

Brådskan har försvunnit och det är ett steg i tagen som gäller.