Prover inför operation och kärlek
Blodproverna inför kommande operation är tagna. Det värker i magen och skräcken jag känner finner inga gränser.
Efter blodprovstagningen körde jag upp till min älskade pojkvän på hans fikarast bara för att få känna mig lugn och trygg och för att få känna hans närhet. Vi träffades under hösten 2015 när jag precis gått in i väggen och mådde mycket dåligt.
Han gör mig lycklig mitt i allt som är jobbigt.
I dag har jag väldigt ont och det är 5 dagar till operationsdagen då jag ska öppnas upp igen på grund av att de inte fått bort allt som de skulle för 5 år sedan då jag gjorde en hysterektomi och allt blev uppenbarligen inte borttaget. Det står i min journal att livmoder och livmodertapp är bortopererad Men så är förmodligen inte fallet för jag har cellförändringar och har ej blivit kallad eller vetat att jag borde tagit cellprov, allt skulle ju vara väck!!!
Att vara stark när man är svag
Det är svårt att visa sig svag när människor tror man är stark, vänner försvinner så fort man visar en svag sida. Men samtidigt så får man veta vem som är ens vänner. En av mina viktigaste vänner är en som jag känt sen skoltiden, vi umgås inte varje dag men pratar med varandra då och då. Det känns oerhört tryggt att det är en person som man kan skratta, gråta med, ha djupa samtal med och som vet hur vidrigt det är att må dåligt psykiskt och som vet att man inte är okompetent eller dum i huvudet. Hon vet också vad det betyder att vara skräckslagen när man fått veta att man har cellförändringar och innan man får veta om det är farligt och om det blivit cancer av det.
I dag kunde jag inte komma ur sängen förrän på eftermiddagen med undantag för när jag i ottan pussade kärleken när han skulle till jobbet.
Tog mig ur sängen efter middagstid och funderade på om jag orkade göra något alls och då ringer min vän som är ute på promenad och hon ville titta in till mig. Det är lycka! Vi tog bara en mugg te och pratade ett tag och sen orkade jag slutföra det jag påbörjat göra för flera veckor sedan.
Förälskelse, död,cellförändringar och dödsångest
Så var man då mellan himmel och helvete igen. Åter igen kan jag eller har jag ej kunnat påverka min situation. Förlorade min pappa under oförklarliga omständigheter och för att hans kropp inte klarade mer påfrestningar. Kan ej sörja fullt ut, orkar inte öppna upp för alla känslor.
Kämpar redan med hemsk ångest, depression och stressreaktion på en tidigare ohållbar arbetssituation från 2015 som var ett vidrigt år bortsett från det positiva som förvandlade min ensamhet till tvåsamhet.
Jag har dåligt samvete när jag är lycklig med min partner för att jag borde släppa fram mim stora gråt som finns inom mig. Pappa var så glad för att jag träffat en man efter 8,5 år som ensam.
Den 13:e varje månader är ett viktigt datum för mig och min älskling varje sekund och minut är viktig för oss.
Mitt i denna kärlek och lycka tornar sig mörka moln upp med jämna mellanrum 😔
För snart fem år sedan opererade jag bort min livmoder och livmodertapp på grund av jättestora,smärtsamma och mycket långvariga blödningar.
Har under åren som gått haft småblödningar och varje gång kontaktat sjukvården men alltid fått svaret att vi har lång väntetid till gynmottagningen. Fick en stor blödning för en månad sen och ringde då igen till gynmottagningen men de jag pratat med tidigare hade inte bemödat sig med att anteckna ett endaste dugg när jag ringt tidigare. Nu var jag dock så livrädd eftersom jag läst mig till att det inte ska förekomma blödningar när man gjort en hysterektomi och krävde att få komma till min gynläkare.
Fick en tid, blev undersökt och det skrapades, klipptes och togs cellprover.
Det blev en lång väntan på svar, min läkare ringde om och jag fick en tid direkt över telefon då operation måste ske. Jag hade fått cellförändringar på en förmodad kvarglömd rest av livmodertappen😱😭
Har redan innan svårt att klara min vardag med hemsk ångest, minnesproblem och akut stressreaktion på att ha gått in i den berömda väggen.
Mår riktigt dåligt just nu, livrädd för hur långt det gått på grund av cellförändringarna 😢
Har dödsångest och sover ännu sämre på nätterna.
Kämpar redan med hemsk ångest, depression och stressreaktion på en tidigare ohållbar arbetssituation från 2015 som var ett vidrigt år bortsett från det positiva som förvandlade min ensamhet till tvåsamhet.
Jag har dåligt samvete när jag är lycklig med min partner för att jag borde släppa fram mim stora gråt som finns inom mig. Pappa var så glad för att jag träffat en man efter 8,5 år som ensam.
Den 13:e varje månader är ett viktigt datum för mig och min älskling varje sekund och minut är viktig för oss.
Mitt i denna kärlek och lycka tornar sig mörka moln upp med jämna mellanrum 😔
För snart fem år sedan opererade jag bort min livmoder och livmodertapp på grund av jättestora,smärtsamma och mycket långvariga blödningar.
Har under åren som gått haft småblödningar och varje gång kontaktat sjukvården men alltid fått svaret att vi har lång väntetid till gynmottagningen. Fick en stor blödning för en månad sen och ringde då igen till gynmottagningen men de jag pratat med tidigare hade inte bemödat sig med att anteckna ett endaste dugg när jag ringt tidigare. Nu var jag dock så livrädd eftersom jag läst mig till att det inte ska förekomma blödningar när man gjort en hysterektomi och krävde att få komma till min gynläkare.
Fick en tid, blev undersökt och det skrapades, klipptes och togs cellprover.
Det blev en lång väntan på svar, min läkare ringde om och jag fick en tid direkt över telefon då operation måste ske. Jag hade fått cellförändringar på en förmodad kvarglömd rest av livmodertappen😱😭
Har redan innan svårt att klara min vardag med hemsk ångest, minnesproblem och akut stressreaktion på att ha gått in i den berömda väggen.
Mår riktigt dåligt just nu, livrädd för hur långt det gått på grund av cellförändringarna 😢
Har dödsångest och sover ännu sämre på nätterna.
Finns inga ord som kan dämpa oron och ångesten och rädslan för ännu en stor bukoperation.
Utflugna barn och att hitta min nya roll.
Jag har åter igen tappat fotfästet, förmodligen egentligen för ett bra tag sedan.
Jag har sedan en tid tillbaka haft en ökande ångest och nedstämdhet . Detta året har varit mycket känslosamt och tungt, har haft tre anställningar som upphört, två av de utan att jag själv kunnat påverka och den sista på grund av att mitt mående gjorde att jag ej kunde vara så flexibel som min arbetsgivare hade önskat.
Vi startar i januari 2015. Hade arbetat på samma förskola från augusti 2014- januari 2015 som barnskötare för att det saknades förskolelärare när de haft tjänster utannonserade och jag dög så länge till det kom kompetent personal.
Återgick till min tidigare arbetsgivare som assistent och blev erbjuden av min gamla chef en hel schemarad direkt, jag fick i princip välja vilken rad som helst för att som hon sa - alla i arbetslaget skall sägas upp för att arbetsgruppen ej fungerar. Jag drog öronen åt mig och ifrågasatta vad som var på tok i gruppen som varit så bra att jobba i tidigare och kände att det tog emot att börja i gruppen om det rådde kaos.
Men jobb är ett jobb och jag behövde det för ekonomins skull. Jag tackade ja och erbjöds så småningom en tillsvidareanställning. En person i gruppen och en med anknytning till den hade sagt upp sig och det var kris i arbetslaget. När jag började jobba var det en mycket ansträngd grupp av människor som ännu inte visste att de skulle bli uppsagda. Två i arbetslaget visade tydligt sitt förakt för mig som direkt fått en heltids schemarad och jag kände direkt att jag ej var välkommen. Människor som jag tidigare arbetat tillsammans med och som jag hade uppfattat accepterade mig då.
Så kom den dagen då alla i arbetslaget utom jag blev uppsagd, det blev möten och stämningen gick att till slut ta på. Chefen sa själv upp sig och försvann, ingen kunde få tag på henne inte ens ägaren till bolaget vi jobbade för.
Ny person knöts till gruppen som var anhörig till den vi arbetade med och den personen återanställde alla igen och ville ej ha mig kvar, så jag fick ett telefonsamtal fredageftermiddag den 27/3 om att jag var uppsagd med 14 dagars betald lön.
Jag försökte snabbt vända det till något positivt genom att tänka att det hade varit en mental katastrof att vara kvar med människor som inte ville ha mig där.
Det fanns många bra arbetskamrater som var väldigt bra och justa att jobba med men de tre som verkligen frös ut mig och visade sitt hat mot mig gjorde att det var bäst att bara gå vidare.
Mitt i detta kaos var jag tvungen att ta bort en mycket kär vän i mitt och min familjs liv min älskade hund Bimbo även kallad Bimsan, hon blev 14 år och sju månader vilket är många år för en Golden Retriever hund.
Ja jag vet att jag är löjlig som har en facebooksida till mina hundar men det har jag till båda två.
Det var bland det värsta jag gått igenom, dels att ta beslutet att det var dags och sen att vara med om att låta henne somna in. Det tog väldigt lång tid och många injektioner innan hon till slut somnade in.
Ångesten var konstant och jag grät mer eller mindre hela dygnet.
Samma vecka som detta förändrades familjesituationen då min son gjorde slut med sin tjej och han valde akut att flytta hemifrån. han och hans tjej hade under många år bott i mitt stora hus. Nu bodde jag kvar tillsammans med min dåvarande "svärdotter" och den kvarvarande lilla hunden Mysan.
Ångesten ökade ännu mer över alla förändringar. För varje år som går ju äldre jag blivit har förändringar i livet varit hemskt jobbiga. Jag lever med en ständig skräck över att missta människor i mitt liv. Miste tre mycket viktiga anhöriga för x antal år sedan, tre som dog med drygt 14 månaders mellanrum, den sorgen är ännu väldigt stor och har ej läkt ännu.
Då tappade jag många stora pusselbitar i mitt liv som jag nog tyvärr aldrig kommer att fylla igen. Lever med en ständig skräck att det ska hända mina två barn någonting.
Har även en anhörig som under lång tid varit sjuk och när som helst kan katastrofen vara ett faktum att han försvinner från oss.
Försöker att inte tänka negativt på allt tragiskt som kan hända, försöker tänka förbi det. Men när min egen tillvaro är i gungning kommer allt tillbaka.
Slutar en månadsanställning nu här i månadskiftet och kommer att bli utan lön i oktober månad och kommer då inte att kunna göra rätt för mig och betala mina räkningar, huslån etc. Min ångest har ökat och finns nu 24 timmar per dygn både i vaket tillstånd och i drömmarna nattetid.
Jag mår sjukt dåligt av att inte ha en fungerande ekonomi, samtidigt mår jag även sjukt dåligt av att vara inne i ett system som tex arbetsförmedlingen och
a-kassan som ställer många märkliga krav. Jag mår allra bäst av att jobba, mår inte alls bra av att bara vara hemma där strukturen lätt faller samman.
Känner just nu ingen glädje av någonting, får ångest över att bara välja pålägg att ha på en smörgås. Mitt dåliga mående har resulterat i en viktminskning på 8 kg vilket i sig inte är en katastrof eftersom jag sedan ca 15 år tillbaka släpat runt på en kropp med övervikt. Det finns mer kilon att ta av men att gå ner i vikt och samtidigt ha ångest är ingen bra kombination och gör jobbsituationen outhärdlig vissa dagar.
Samtidigt kämpar jag med dåligt samvete när det finns människor som varken har tak över huvudet, mat att äta eller ens vet om de överlever dagen och jag mår dåligt av egentligen bagateller. Men jag mår inte bättre av att tänka att det finns andra som har det värre. Att sova och drömma ångestdrömmar, vakna och somna med ångest, arbeta med ångest är så sjukt jobbigt.
Jag har tappat bort mig själv, saknar mina nu utflugna barn och kan inte hitta vilken roll jag ska ha nu.
Hur hittar jag vem jag är som person?
Att man går igenom massor av faser i livet visste jag från början men hur man tacklar dem hade /har jag ingen aning om.
Att förlora nära och kära som man vet att man aldrig mer får träffa fast man hoppas visste jag skulle komma men var ändå inte förberedd tillräckligt på, vilket inte går att vara.
Att få barn och se dem växa upp var också en situation som man inte kunde förställa sig och att de sedan blev vuxna, självständiga och nu lever sitt egna liv utan större behov av mig är en ny fas i livet.
En fas som jag inte alls vet hur jag ska tackla. Jag har inga som helst nycklar, kanske är det svårare när man inte har en partner att dela denna fas med. Att helt plötsligt inte längre behöva planera och tänka på andra ger mig en tomhetskänsla samtidigt som jag borde njuta av det och bara tänka på mig själv.
Att få tid över för mig själv, men vem ska jag dela den med, trist att behöva dela den med sig själv hela tiden.
Ångesten gör att jag inte längre känner att jag klarar att vara speciellt social utanför arbetet, har inte heller många kompisar att vända mig till. Har ett fåtal vänner och släktingar som jag öppnar mig inför, människor som inte ger mig dålig energi utan som gör allt för att jag ska må bättre.
Stundtals saknar jag mina nu utflugna barn så mycket att det gör ont och samtidigt kan det vara svårt att umgås med dem på ett sådant sätt att de får känna sig vuxna i min närhet, det är lätt att mammarollen tar över fast jag anstränger mig i massor att den inte ska göra det.
Har fått återgå till terapi igen för ett ångesten tagit över hela mitt dygn. Ska fylla i en massa dokument för att ta reda på om det är så att ångesten beror på något kroppsligt fel. Ångest har följt mig genom hela mitt liv men har varit mindre och större periodvis beroende på vilken livssituation jag varit i.
Vill så gärna vara en större del av mina barns liv men vill ju också att de ska få vara ifred och leva precis som de själva önskar och slippa hänga med mamma hela tiden.
Har ingen ekonomi för att kunna resa och göra saker som jag önskar, skulle så gärna vila gå på teater, åka till spännande platser men det fungerar ej på grund av min ständiga gungiga arbetssituation och avsaknad av ekonomi.
Alla tjatar att jag ska sälja mitt hus, min sista trygga plattform vill folk att jag ska göra mig av med. Det vore ju bra i och för sig att slippa oroa sig att taket ska börja läcka, att det ska komma in vatten i källaren igen, att maskiner ska gå sönder etc. för det finns ju inga pengar att göra vid det.
Jag känner mig så misslyckad som person och kämpar ofta med meningen med allt.
Jag känner att jag aldrig dugt att folk alltid har synpunkter på vad jag säger och gör vilket gör att jag sakta men säkert blivit mindre social och är livrädd för att vistas på möten och dylikt. Får lätt "vänner" men undviker att träffa dem utanför jobbet eller där jag mött dem, rädd för att inte bli accepterad, rädd för att bli för nära vän och sen förlora dem.
Funderar just nu ständigt på vem jag egentligen är och vad jag vill. Har mycket svårt för förändringar vilket gör att ångesten ökar.
saknar just nu den egna drivkraften att ta mig framåt och rädslan för förändring hindrar mig från att se klart på min situation. Har just nu bara min terspeft att lätta på mitt hjärta och berätta om de mörka tankar som finns.
Jag skulle vilja ha tillbaka mitt glada jag, det glada som gjorde att det var lättare att vakna på morgonen. Men det glada jaget kritiserades precis som det sorgsna, ledsamma uppfattades som att jag var sur. Antingen så har jag varit för pisitiv, för negativ, för framåt, för bakåt, för energisk eller för passiv. Folk har så länge som jag levt haft synpunkter på mig och har antingen kritiserat mig direkt eller bakom min rygg till någon annan, ibland har kritik framförts flera år efter som tex när jag lämnat referenser vid jobbansökan. Sånt gör grymt ont och sårar väldigt mycket, kritik som ingen kunnat säga direkt och förklara vad jag gjort för fel. Chefer och arbetskamrater som snabbt svarar att allt har varit jättebra men som sen sagt tvärtom till den som velat veta hur jag varit som person, arbetskamrat, anställd etc.
Känslan av att känna maktlöshet kommer tillbaka och mina tankar om vad det är för fel på mig känns igen från när jag var mobbad under hela skoltiden, vad var det och vad är det för fel på mig?
Det är som att be någon ta två steg framåt och samtidigt så ber någon dig att ta två steg bakåt.
Någon tycker att jag borde ändra mig någon tycker jag ska vara som jag är och själv har jag inte längre någon aning om vem jag är eller hur jag ska vara.
Tiden rinner iväg och mycket motgångar finns men jag lever och är tacksam för det!
Det var väldigt längesedan jag var här och skrev, det var inte ens modernt att blogga när jag startade en gång.
Nu kan man tydligen till och med bli självförsörjande på att blogga vilket jag inte för mitt liv tror att jag har den minsta chans att bli.
En trevlig tjej på Facebook, Helena ( du vet vem du är),upplyste mig i dag om att när man sökte på Levaxinförgiftning på Google så kom min blogg upp som nr tre på funna inlägg, wow säger jag!
Hoppas min berättelse om mitt fyraåriga helvete med min sjukdom och den felbehandling jag fick. gett några läsare lite tröst och stöd och insikt över att inte vara ensamma i sin situation.sammanlagt har jag nu haft en sköldkörtelsjukdom i 15 år.
Jag har fortfarande mina kroniska sjukdomar att släpa på men anser mig ändå vara frisk i dag, jag har precis som andra vanliga förkylningar ,influenser och annat skräp. Dock har nu läkarna jag träffar på min hälsocentral bestämt sig för att allt som jag drabbas av tex. långvarig, feber, snorig näsa och hosta alltid beror på min sköldkörtel det är till och med så att man försöker skicka mig till min endokrin läkare om jag stukat foten.
9 veckor lång hosta är absolut inget man behöver behandlas för, eller??.
För jag har ju mina sjukdomar i botten, morrr säger jag till detta.
Har bytt läkare åtskilliga gånger och kvaliten på hälscentralernas läkare är otroligt låg och man blir ofta idiotförklarad.
Har just haft en liten period av feber närmare bestämt 4 dygn med stadig feber på 38.5 och den 5:e dagen med galopperande feber.
Under feberperioden tillkom hosta från helvetet och en orkeslöshet som gjorde att toabesök var som att genomföra ett maraton. Gick ner 6 kg på en vecka , tapade fullständigt aptiten och att hålla mig sittande gick inte.
Sov och sov hela tiden och tröttheten tog aldrig slut.
sjukskrev mig och behövde sedan uppsöka hälsocentralen för att jag efter en vecka fortfarande hostade och inte kunde äta. Jag har lätt för att svimma eftersom mitt blodtryck är lågt och det var ju nu inte bättre på grund av influensan.
Detta var i i onsdags den 18/3-2015 då jag besökte Cityläkarna i Kalmar.Jag fick inte träffa " min läkare" eftersom det var dropp-in tid. Jag visste redan när jag kom dit att jag skulle bli idiotförklarad för jag är van.
jag reste mig upp väntrummet för att gå in till läkaren och mitt blodtryck sjönk och det gungade och jag sa det till läkaren och han sa hånfullt- ja då är det bäst att vi kanske ringer efter en ambulans eller?!
Åter igen blev det diskussioner om mina allergier, astmamedicin och min sköldkörtel. Jag har aldrig läst om att man har feber i 5 dagar om man lider av allergier och astma men uppenbarligen är det så med mig, jag kan INTE ha en vanlig influensa eller förkylning utan att det alltid kopplas ihop.
Läkaren sjukskrev mig fram till och med den 22/3 vilket betyder att jag som arbetar hela dygn skulle knata till arbetet natten mellan den 22/3 och den 23/3, alltså jag skulle gå till jobbet 00.00 och börja arbeta för att han inte fattade att jag arbetar från den ena dagen kl 09.00 till nästa dag 09.00 men han vägrade sjukskriva mig på annat sätt.
Det sista läkaren sa innan jag gick ut från hans rum var att jag skulle höra av mig igen om febern kom tillbaka och då kanske han blev tvungen att kapa av mitt huvud!!!
Jag blir så jävla trött på att alltid bli behandlad såhär, att jag inte längre orkar tjafsa. Jag ringde min arbetsgivare och berättade för dom hur det var och dom tyckte det var förjävligt gjort av läkaren och att han uppträtt oerhört oprofessionellt men att dom ger mig sjuklön oavsett.
Tusen tack snälla arbetsgivare, härligt med någon som står på ens sida!
KBT
Har nu gått tre gånger på KBT för min blodfobi!
I dag fick jag för andra gången en hemläxa. Förra gångens hemläxa var att jag skulle spänna kroppens stora muskler när jag kände obehag inför blodiga situationer. Så jag har nu i två veckor spänt sätesmusklerna och arm och benmusklerna för att öka mitt blodtryck inför blodiga situationer.
I dag fick jag för andra gången en hemläxa. Förra gångens hemläxa var att jag skulle spänna kroppens stora muskler när jag kände obehag inför blodiga situationer. Så jag har nu i två veckor spänt sätesmusklerna och arm och benmusklerna för att öka mitt blodtryck inför blodiga situationer.
Har väl gått sådär kan jag säga. Måste ge lite bakgrundsfakta: jag har sedan jag varit liten haft en tendens att svimma vid blodprovstagningar, första hjälpen kurser ( blodiga sådana), kan svimma om någon pratar och beskriver om dom har skadat sig. Men det finns något konstigt med det här. Men klarar av akuta situationer utan att svimma som tex här om natten på jobbet.
Att ta blodsocker alltså ett stick i fingret som jag gör på jobbet och har gjort här hemma är inga problem alls. Men när det kommer till, usch, kan knappt skriva ordet, ven-prov är det stopp. Fick i dag i hemläxa att gå till biblioteket och låna en bok med blodiga bilder i. Inte så enkelt när man just har blodfobi men jag och dottern gick mot bibblan till och jag kände redan på vägen dit att det kändes obehagligt och vid entrén vart jag redan svimfärdig. Väl inne så försökte jag "pumpa" upp mig genom att spänna rövmusklerna och arm-och benmuskler.
Gick gungande mot hylla för medicinböcker har varit vid den hylla så många gånger förr eftersom jag älskar allt som har med sjukvård att göra ( låter ju helt sjukt) Kunde knappt läsa på ryggen på böckerna och min dotter Emma retades med mig ( hon har ännu värre fobi än mig),
Jag bestämde mig för att be om hjälp. Lite halvt gungande tog jag mig en nummerlapp till informationen och försökte åter igen pumpa upp musklerna och höja blodtrycket.Bibliotekarien frågar vad j´hon kan hjälpa mig med, jag viskar ( för att inte alla i biblioteket ska höra) att jag behöver en bok med blodiga bilder i. jag förklarar att jag har blodfobi och nu ska öva mig att se på blodiga bilder.
Då viskar hon tillbaka , vi har ju kanske en del på barnavdelningen hur mycket blod ska det vara..... ååå säger jag vet inte bara det är bilder med blod på. Hon fortsätter och viskar å säger jag går bort till vuxenavdelningen först och ser vad jag kan hitta där. Jag försöker spänna musklerna igen för det gungar fortfarande och det känns obehagligt och jag är rädd för att svimma på bibblan.Hon kommer tillbaka och viskar igen,, jag hittade inget där så nu går jag och ser om det finns något på barnavdelningen. Egentligen så hade hon inte behövt viska men gör det ändå. ,
Hon kommer tillbaka med en bok som liknar " Hjärnkontorets" böcker, hon håller den bakom ryggen och frågar stackars Emma om hon tror att den blir bra.Emma som far mer illa än mig och ser mm ja den blir nog bra. Varken jag eller Emma kollar på boken när vi går ut, Hon ber mig att inte se i den innan jag ska köra ifall jag tuppar av. Väl hemma så kan jag säga att den boken knappast kommer att få mig att svimma så istället blir det att leta bilder på nätet.Så mycket illamående för så lite.
Tiden går och ska läka alla sår
Hej!
Det var mycket länge sedan jag var här inne och skrev. Blev påmind av en tjej som sökt på ordet Hypotyreos och som hamnat på min blogg och sände mig ett mail.
Mycket har hänt sedan jag skrev och det som gjorde att jag slutade skriva var att jag mådde oerhört dåligt av att skriva om min skoltid och då framför allt skoltiden på Vasaskolan i Kalmar.Det är fortfarande så att jag inte kommit över min skoltid som var kantad av utanförskap och mobbing och som senare dessutom kom att följa med mig långt upp i gymnasietiden, i gymnasietiden var det inte nya skolkamrater som gjorde att jag kände mig utanför utan människor som stod mig nära.
Det enda positiva som det har skapat är att jag i dag arbetar med människor som har det svårt och som på alla sätt har varit och är utanför den " normala" gemenskapen i samhället.
I dag arbetar jag inom psykiatrin och trivs mycket bra fast det stundtals är mycket mentalt påfrestande. Jag är anställd som undersköterska men läser för att få USK-kompetensen skriftligt.
Har läst 200p psykiatri och läser just nu på refrängen av 100p socialpsykiatri.
Vasa skolan en skola som än i dag särbehandlar barn.
Denna skola, Vasaskolan och dess personal har satt djupa ärr i mig.
Började på Vasa skolan som 7 åring 1973.
Hade turen att få gå tillsammans med dom som bodde i samma område som mig, ute frånTegelviken.
Jag kommer i håg första skoldagen som om det var i går. Mamma höll mig i handen och vi gick på dom hårda plattorna med fosiler i det ekade när man gick på dom och magen var full av fjärilar.
Under uppropet var det en kille som inte visste sitt efternamn, denna kille och hans storasyster skulle sedan under många år plåga mig på enehanda sätt och dessutom en lärarinna som kränkte oss ständigt.
När jag såg hennes dödsannons i tidningen så var jag glad för hon inte skulle kunna få plåga fler barn.
Det första året i skolan var så spännande vi hade en fröken som var ung och snäll och bodde i samma område som oss elever.Vi hade ett hörnklassrum och var få elever i klassen.På rasterna lekte vi alla tillsammans.
Efter första sommarlovet hände något som jag än i dag inte har en aning om varför det hände.
Vi fick inte längre gå tillsammans utan blev splittrade och fick helt plötsligt gå tillsammans med barn från Stensö. Det var då problemen i skolan började.
Vi fick dessutom en lärarinna som särbehandlade oss som var från Tegelviken, vi var inte värda ett skit.
Vi blev aldrig bjudna på kalas hos någon från Stensö varken på dom kalas som klasskamraterna ordnade eller dom som Lärarinnan Ragnhild traditionsenligt ordnade enbart för klassens barn från Stensö.Det var bullfester, luciatåg, julfester, sommarfester etc som vi aldrig var bjudna till.
Lektionerna var i bland en plåga när lärarinna ställde ledande frågor som gjorde att man svarade fel av ren rädsla och blev kallad för "god dag yxskaft" och liknande. Hon var även inne i vårt omkädningsrum och förtydligade för oss från Tegelviken hur vi skulle tvätta oss och sköta vår mest intima hygien vilket fick iallafall mig att tro att jag var extra smutsig för att jag bodde där jag bodde.Sådant hade jag föräldrar som såg till att man fick lära sig och det behövde inte en lärare stå och predika framför andra elevers närvaro.
Vilket är väldigt skrattretande för jag tillhörde nog en av dom barn som blev skrubbad jämt eftersom min mammas viktigaste roll var att jag såg hel och ren ut alltid.
Fortsätter skriva snart igen..........är sliten i dag många känslor har bubblat upp efter kontakt med två klasskamrater
Mitt klassfoto från åk 1 på Vasaskolan i Kalmar.
Jag sitter på en stol längst ut till vänster, liknar mer en pojke än en flicka.
Skolfoto från Åk 4 på Vasaskolan i Kalmar, jag ser fortfarande rolig ut.
I skolmatsalen serverades skummjölk i blå plastglas och mat-tanterna stod vid utgången och hindrade en från att lämna matsalen om man inte hade ätit upp allt som dom slängt upp på tallriken åt en.
Glad och singel
Underbart att vara singel, men har naturligtvis inte gett upp tanken på att hitta den rätta.
Men visst har jag varit korkad tidigare och varje gång jag haft ett förhållande, trott att det varit den rätta.
Den rätta hittade jag men han slutade att vara förälskad i mig så det sket sig.
Hoppas innerligt att man blir förälskad igen.
Men för varje år som går så känns det som att det kanske blir svårt att ha någon ständigt bredvid sig, jag vill kunna välja när jag vill vara ensam och när jag vill umgås.
Jobbet och mina barn går före allt annat, men är inte ungdomarna med mig så finns tid över för någon annan.Jag ger gärna allt för en annan människa så länge man får något tillbaka.
Jag vill heller inte en gång till bli styrd och otrevligt bemött av barn som inte är mina.
Bimbo och jag
När jag är ledig är det ungdomarna hemma som är viktigast och det är härligt med huset fullt av ungdomar. Sen är det mina två hundar som är väldigt viktiga för mig.
Mysan är nyfiken på allt
Men visst har jag varit korkad tidigare och varje gång jag haft ett förhållande, trott att det varit den rätta.
Den rätta hittade jag men han slutade att vara förälskad i mig så det sket sig.
Hoppas innerligt att man blir förälskad igen.
Men för varje år som går så känns det som att det kanske blir svårt att ha någon ständigt bredvid sig, jag vill kunna välja när jag vill vara ensam och när jag vill umgås.
Jobbet och mina barn går före allt annat, men är inte ungdomarna med mig så finns tid över för någon annan.Jag ger gärna allt för en annan människa så länge man får något tillbaka.
Jag vill heller inte en gång till bli styrd och otrevligt bemött av barn som inte är mina.
Bimbo och jag
När jag är ledig är det ungdomarna hemma som är viktigast och det är härligt med huset fullt av ungdomar. Sen är det mina två hundar som är väldigt viktiga för mig.
Mysan är nyfiken på allt
Starta kontaktnät för oss som slåss mot vården och försäkringskassan.
Efter åtskillig brev och människor jag mött som i förtvivlan kämpar mot betongklumpar som försäkringskassan och Sjukvården, har jag funderat på att starta ett kontaktnät.
Det skulle fungera som konsult förening när vi tillsammans kan stötta varandra fysiskt och psykiskt mot betongklumparna.
För när man är sjuk måste man vara frisk nog för att inte bli överkörd av byråkratin.
Min tanke är att kunna hjälpa till att sköta kontakter när andras ork inte räcker till, att hjälpa till och skriva ansökanden, överklaganden etc.
Återkommer senare när jag tänkt igenom det hela.
Vill du mail mig så går det jättebra på [email protected]
Det skulle fungera som konsult förening när vi tillsammans kan stötta varandra fysiskt och psykiskt mot betongklumparna.
För när man är sjuk måste man vara frisk nog för att inte bli överkörd av byråkratin.
Min tanke är att kunna hjälpa till att sköta kontakter när andras ork inte räcker till, att hjälpa till och skriva ansökanden, överklaganden etc.
Återkommer senare när jag tänkt igenom det hela.
Vill du mail mig så går det jättebra på [email protected]
Sveriges Radio P4 Kalmar
Så har man då blivit intervjuad och fått höra sig själv på radion.
Jag och dottern skrattade gott då jag lät som dom två killarna
i Nile City som spelades av Robert Gustavsson och Stilige Shyffert, som härmar två Ölandsbor.
En reporter på Sveriges Radio P4 Kalmar hade av en händelse kommit in på min blogg när hon sökte på nätet om "egen remisser"
Så hon bad att få komma hem till mig och göra en intervju. http://www.sr.se/kalmar/nyheter/artikel.asp?artikel=2966773
Jisses det låter som jag vore täppt i näsan, jag hatar att se mig själv på bild och att höra mig själv.
Jag och dottern skrattade gott då jag lät som dom två killarna
i Nile City som spelades av Robert Gustavsson och Stilige Shyffert, som härmar två Ölandsbor.
En reporter på Sveriges Radio P4 Kalmar hade av en händelse kommit in på min blogg när hon sökte på nätet om "egen remisser"
Så hon bad att få komma hem till mig och göra en intervju. http://www.sr.se/kalmar/nyheter/artikel.asp?artikel=2966773
Jisses det låter som jag vore täppt i näsan, jag hatar att se mig själv på bild och att höra mig själv.
Frusen axel och svullen fot!!
Ja, så var det dax för den vanliga turen att slå till.
Blev skadad på jobbet i februari och har nu en så kallad frusen axel. vilket betyder att jag undan för undan mister muskelstyrkan i armen och har 24 timmars smärta, som enligt farbror doktorn skall lindras av små söta värkningslösa panodil.När musklen stelnat helt skall sjukgymnasten ta itu med den.
Inte nog med det nu har höger foten känts som om jag stukat den, men har ingen aning om när bara. Den värker och är svullen.
Jobbar trots allt för fullt ändå, får vila fot och arm när jag är ledig och sova och sova
Just nu är det väldigt klibbigt och varmt och det enda som svalkar är en iskall dusch eller ett dopp i havet.
Ska snart i säng och läsa den sista boken i en serie av Lotta Thell. Har läst alla hennes böcker på ett par dagar eftersom det bara inte går att lägga dom i från sig.
Kram till alla så länge
Blev skadad på jobbet i februari och har nu en så kallad frusen axel. vilket betyder att jag undan för undan mister muskelstyrkan i armen och har 24 timmars smärta, som enligt farbror doktorn skall lindras av små söta värkningslösa panodil.När musklen stelnat helt skall sjukgymnasten ta itu med den.
Inte nog med det nu har höger foten känts som om jag stukat den, men har ingen aning om när bara. Den värker och är svullen.
Jobbar trots allt för fullt ändå, får vila fot och arm när jag är ledig och sova och sova
Just nu är det väldigt klibbigt och varmt och det enda som svalkar är en iskall dusch eller ett dopp i havet.
Ska snart i säng och läsa den sista boken i en serie av Lotta Thell. Har läst alla hennes böcker på ett par dagar eftersom det bara inte går att lägga dom i från sig.
Kram till alla så länge
Sorg! sorg! Sorg! Sorg! Sorg! Sorg! Sorg! Sorg! Sorg! Sorg!
Först försvann Pelle för oss under sommaren och vi vet inte alls vad som hänt.
Nu i dag den 8/1 2009 var jag tvungen att låta Findus somna in, eftersom hon hade båda lungorna fyllda med vätska och hon hade det så plågsamt, två små nötformade bitar av lungorna fanns kvar att andas med.
Lugnt och långsamt fick hon somna in hos veterinär Carola Axberg
Usch, det kändes hemskt och jag var så ledsen och är ledsen fortfarande fast jag vet att Findus aldrig skulle klarat av att ligga med dränage och sen orka repa sig igen. Hon blev ca 14 år ( tror vi).
Kommer att sakna dig Findus, du som älskade att klättra upp på alla tak och ligga och speja och som klättrade längs med tegelväggen på garaget för att sen lyckas krypa in genom ett ända litet hål där det saknades panel.
Du fångade både skator och fiskmåsar, det var ingen som kunde "sätta" sig upp mot dig för då gick du till attack med klor och tänder.Vi fick dig när du bara var tre veckor gammal och jag fick mata dig med en medicinspruta var annan timme i flera veckor. Du älskade att "snutta" och trampa på barnens gosedjur eller andra mjuka tröjor och trasor. Du sov i en byrolåda på en fleecepläd. lådan saknade lock så du kunde även ligga där och speja ut över oss.
Att gå vidare är lättare sagt än gjort!
Att gå vidare i livet är lätt att säga men svårt att genomföra ibland. Jag har ett skal runt mig som skydd för att inte bli sårad. Positiva minnen suddas ut av jobbiga saker.
Du har gått vidare du skrattar, älskar och är förmodligen lycklig, har ny familj, nytt "barn", du vaknar med en annan vid din sida, den sida jag en gång vaknade bredvid.
Du har klarat att gå vidare för längesedan. Jag har ramlat ner i det mörka hålet igen. Det som håller mig uppe vid ytan är mina barn och mitt arbete, mina medarbetare och dom ungdomar jag jobbar med.
Jag missunnar dig inget men det gör så fruktansvärt ont!!
Jag kommer nog aldrig att känna samma förälskelse igen, jag hoppas och ber att " tiden ska läka alla sår"
Jag har ansträngt mig så mycket jag bara orkat, för att gå vidare och kasta det gamla bakom mig för att bli lycklig igen, men nej det funkade inte.Nu har jag sårat mig själv igen genom att försöka ge av mig själv ytterliage en gång men utan resultat, har gett, gett och gett men tålamodet sprack.
Jag är ingen hel människa längre måste försöka hitta alla pusselbitar för att det ska bli helt någon gång, gud vet när?!?
Så, så länge ger jag av mig själv till dom som verkligen behöver det och uppskattar och ger tillbaka.
Förmodligen kommer jag att bli sårad fler gånger på vägen och skalet kommer att bli hårdare och hårdare.
Vart är den gamla känslan för julen?
Julen är här och är redan på väg bort igen!
Varför känner man inget längre som man gjorde tidigare?
Spänningen, glittrandet och allt det ljuvliga är borta.
Kan inte hitta stämningen.Orkar inte se på program man sett under snart 36 år eller nått i den stilen.
Kan inte hitta en palats i julen, vart man ska vara, hur man ska vara och vem man ska vara med.
Vill bara få dagarna att gå så att det är över.
Kommer jag aldrig att få känslan tillbaka?
Jo, när sonen satt in Kungsgrananen kände jag en blixtrande känsla från mormor och morfars gran när jag var liten. Stora tjocka grenar och runda vita bollar som liknade snöbollar och ett evigt väntande på tomten, en stor tvättkorg med paket som Tomten skulle dela ut.
Värmen och lukten av mormors julmat, hennes knatande och småspringande för att få allt klart innan Kalle och hans vänner startat.
Doft av kaffe och smak av mormors alla kakor, schakrutor, korintkakor , bullar etc är borta.
Mormor lever nu i en egen värld men små korta stunder då hon minns vilka vi är.Har inte klarat att besöka för jag vill fortfarande minnas min mormor som den hon var då.Samvetet gnager och gör ont.Jag som alltid värnat om min mormor och morfar, oroat mig för att dom en gång kommer att försvinna, gråtit floder över detta fastän dom ännu levt, sörjt innan något hänt.
Morfar tar hand om mormor, som mormor en gång har tagit hand om honom och 5 barn plus mig.
Jag sviker och klarar inte att besöka.
Jag och mina två barn och svärdottern firade jul på förmiddagen innan dom skulle fara vidare.Det blev frukost och paketutdelning. Sen blev det till att byta däck på bilen för det kom snö.Punka på det ena hjulet, laga och sätta på igen.
Dottern till farmor och farfar och sonen till svärmor och svärfar och jag vilsen i väg till ställe som jag ej känner mig välkommen till.
Klädde senare på mig tomtedräkt och körde och delade ut paket hos medarbetare där vår elev firar jul.
Senare skönt att komma hem med dottern och bara vara. Somnade på soffan. Dottern Chattade långt in på småtimmarna medans jag sov.
