Hashimoto och Hypotyreos förpestar mitt liv!!!
Svettningar, trötthet och deppighet.
År 2001 blev för mig en tvärnit i livet eller som en bilintresserad kanske skulle skrivit, bromsarna låste sig och jag bara kanade av vägen.
Jag hade startat ett eget företag året innan och livet kändes underbart. Jag hade så mycket att göra i mitt företag att jag inte ens hade tid att tvätta hemma, så när alla mina trosor var slut fick jag använda min dåvarande killes kalsonger för min dåvarande pojkvän gjorde inte för mycket mer än att hålla i fjärrkontrollen till tv:n.
Jag hade så himla roligt på mina olika arbetsplatser så jag märkte knappt att jag jobbade 10- 12 timmar dag.
Gjorde slut på ett dött förhållande och sände iväg honom och fjärrkontrollen, och blev störförälskad i en dansk kille som anlitat mina tjänster till deras kontor.
Men nu mitt i hjullåsningen var jag, orkelös, hade huvudvärk, muskelstelhet, illamående och en tröghet i hjärnan som om den var gjord av risgrynsgröt. Det minsta jag ansträngde mig fick jag svett som droppade från panna och rygg. vaknade på nätterna och sängen var blöt av svett, bytte lakan nästan varje natt, hatade värmen ute och inne.
Blev till slut liggande utan att knappt kunna ta mig ur sängen. Ringde 4 dagar i rad till min vårdcentral.
Den stora jakten på att få komma till läkare hade bara startat
Första dagen ringde jag för sent, då var alla " nycklar" slut, Torsås hade det systemet att man fick åka upp och hämta en nyckel med en tid på och antingen sitta och vänta eller köra hem.
Andra dagen saknades läkare och alla nycklar bokade och jag fick rådet att ringa vid 7.45 dagen efter.
Tredje dagen saknades fortfarande personal och sköterskan frågade om mina symtom, om jag hade feber å så, hon sa att det lät som en infuensa och att jag skulle avvakta jag undrade om man inte kundefå boka en tid i förväg, nej det går inte sa hon du får komma upp vid 8.00 i morgon och hämta en nyckel.
Fjärde dagen när jag ringde så sa jag att jag misstänkte att jag hade hjärnhinneinflamation och då fick jag komma på 10 min.
Äntligen där!!, kunde knappt ta mig dit, jag var nog egentligen en alldeles för farlig bilförare. Det togs en massa prover som skickades iväg.När svaret kom att jag hade en kroniskt inflamerad sköldkörtel så fattade jag absolut ingenting, sköldkörtel vad var det nu för något???
Tänkte att det var väll bara att äta lite medicin så skulle allt bli bra.Läkaren jag då hade på vårdcentralen var den bästa man då kunde tänka sig, han ringde ofta hem och hörde hur jag hade det. Började äta Levaxin och för att hålla koll på doseringen blev det många provtagningar.
Fortsatte arbete trots att jag inte orkade, fick anställa personal för att hinna med.Ångesenoch panikattackerna var hemska men jag kämpade på ändå, för jag kunde styra min tillvaro.
Men en morgon efter ett toalettbesök så svimmade jag och slog i axel och huvud och fick hjärnskakning, då sa min läkare stopp och att förstår du nu varför du inte ska jobba, till kropp är utbränd på grund av din inflamerade sköldkörtel. Dom jag anställt fick mer eller mindre sköta alla kunder för jag blev sängliggande.
Försäkringskassans humana inställning till sjuka!?!
Blev sjukskriven och ganska snart så hörde en person från Försäkringskassan, Mats Lindqvist, av sig och frågade
-Varför blir du inte frisk som alla andra som har fel på sköldkörteln, det var nog det mest kränkande jag varit med om att bli ifrågasatt om jag verkligen var sjuk och varför jag inte blev frisk som alla andra!! Jag låg till och med ner i sängen och orkade inte ens upp och göra mat varken till mig själv eller till mina barn.
Provtagningar, nonchalans och psykterapi
Fortsatte att gå till vårdcentralen var och varannan vecka, åkte på den ena förskylningen efter den andra blev sjuk bara någon andades på mig. Till min stora sorg slutade min läkare för att helt ägna sig åt sin egen läkarmottagning.
Men han fortsatte att ringa och höra hur det var med mig ett bra tag efter.
Jag kände ingen förbättring alls och blev mer och mer deprimerad och förtvivlad.
Den nya läkaren hävdade att alla prover såg bra ut och att allt var i sin ordning, jag kände mig tvärtom bara sämre och sämre. Musklerna och lederna värkte, jag hade stickningar och domningar i armarna,blev mer och mer deprimerad.
Jag var ofta på vårdcentralen och sa att något måste vara fel, jag kände att Levaxin förgiftade min kropp.
Den ena efter den andra läkaren menade på att det var fel på psyket och att jag behövde gå på terapi.
I journalen stod det ju att jag åt Zoloft och att jag nog behövde höja dosen.
En piminett snärta till läkare som satt med öppen vit rock, en kort top som gjorde att magen syntes, drog upp det ena benet under sig på stolen och tittade föraktfullt på mig och sa att det inte handlade om några fysiska fel på mig utan istället hade jag nog problem i min familj. En höjning av Zoloft var nödvändig samt terapi på Psyket ansåg hon.
Det jag sökte för då den gången var värken och smärtorna i kroppen och att jag fortfarande mådde så konstigt i kroppen.
Vid nästa läkabesök och ytterligare en annan läkare sökte jag fortfarande för värken och stelheten i muskler och leder och för att jag fortfarand ekände en förgiftingskänsla. Han menade på att det var Zoloften som kunde orsaka smärtan!!! så jag skulle sänka dosen och höja levaxinet. Aldrig i livet att jag höjer mer av levaxinet.
Nu fick det vara nog!!
Jag slutade till slut tvärt med Levaxinet utan min knäppa läkares inrådan och mådde kanon i ett antal veckor, tills allt blev kanondåligt.Men guuud förgiftningskänslan var till slut som bortblåst.
Då fick jag nog, jag begärde att få en remiss till speciallist på mitt sjukhus men läkaren hävdade fortfarande att alla mina sköldkörtel prover såg bra ut så han kunde inte göra så mycket mer.
I min journal står det ungefär så här " lätt överviktig kvinna söker för smärtor i muskler och leder och är psykiskt nedsatt och ordineras ökning av Zoloft och kontakt med psykmottagning för terapisamtal och några månader senare samma mening fast då rekomenderades minskning av zoloft eftersom det kunde ge biverkningar som muskel och ledvärk!!!!
TSH, T3 och T4 ser normala ut hos patient.
Jag kontaktade medicinmottagningen och frågade hur jag skullle gå till väga för att få komma dit när min husläkare ansåg att allt såg bra ut. Sköterskan sa att jag kunde skriva en egen remiss och sända in men att den behandlades som vilken annan remiss som helst men att det kunde bli lång väntetid.
Kopior på min journal behövdes så det var lätt fixat, jag ringde helt enkelt min vårdcentral.
Samma eftermiddag ringer min läkare upp och frågar om jag tänker byta läkare om det var något som inte var okey. Jag svarade att ja, jag tänker byta läkare eftersom du skyller mitt mående på mitt psyke när du inte hittar tillräckligt bevis på fysiska fel.Jag talade om för honom att jag kände mer nertryckt och nonchalerad och att jag ville komma till en speciallist.
Äntligen en specialist
Så blev det också, två remisser med mitt namn som kom vid olika tidpunkter till Medicinmottagningen i Kalmar, vet inte vilken som vägde tyngst. Läkaren jag fick träffa talade väldigt snabbt om för mig att han skulle vara pappa ledig och att han hade 80 patienter på kö.
Jag kände mig då som ett russin litet och ihoptryckt, inte igen en människa som inte bryr sig. Men det ordnade sig, efter honom kom verkligen en speciallist, Per Wanby, han gjorde även han klart för mig att här behandlades saker som hade med sköldkörteln att göra och inget annat allt annat var vårdcentralens ansvar.
Han ville att jag skulle börja med Levaxinet igen men jag vägrade att gå med på det och visste genom mailinglistan på Thyroid att det fanns andra läkemedel som kunde användas. Han var till en början väldigt skeptisk till det men fick efter 45 min envishet honom att skriva ut licenspreparatet Liothyronin.
Han beställde även alla provsvar från min vårdcentral och efter ett tag så hörde han av sig och talade om för mig att jag varit överdoserad av Levaxin under två års tid av min husläkare på vårdcentralen. Snacka om att falla från översta stegpinnen ner till sista, jag hade haft rätt hela tiden men läkaren på VC hävdade att allt var bra, han hade inte tolkat mina provsvar rätt!!!
Jag hade fått lägga ner mitt företag fått skatteskulder och ett trasigt förhållande på grund av min sjukdom som inte blev bättre.
Det gamla och det nya
Det gamla livet
Genom mitt företag träffade jag en kille.
Han finns kvar för att han känner att mina barn är som om dom hade varit hans så han kör hit i 6 timmar för att besöka dom och bo i mitt hus och kör sedan tillbaka igen 6 timmar, till två ungdomar som han inte är biologisk far till, det är storartat gjort!! Därför har jag inte velat bryta kontakten helt men mina känslor inombords är som ett hav i storm.
Jag kände mig utanför och ensam, dina vänner var också dina vänner, när vi inte besökte dom tillsammans var det ingen som alls tog notis om att jag även var din flickvän fast du var på jobb i veckor på andra platser på jorden.
Jag ville vara med dig varje minut och sekund, men det gick inte.
Det nya livet
Två ensamma själar möttes, vi får se vad resan har för slut, hoppas och tror på det bästa.
Det nya i livet tas med ett steg i taget och ibland något steg bakåt. Jag vågar inte hoppas eller tro längre, är överdrivet försiktig framför allt för att inte såra mig själv igen. Har inte längre några förhoppningar om någonting för att inte bli besviken. Att få roller i ett nytt förhållande som man aldrig tidigare har haft kan vara otroligt påfrestande, jag måste ha närhet och kärlek men har även ett mycket stort behov att kunna dra mig undan tillbaka till mitt skal.Jag värnar om mina barn att inte åter igen "köra" ihop något så att dom behöver lida. Vi har var och en sitt och ett ihop, vi bor var och en för sig men umgås ofta. Dina vänner har blivit mina vänner som bryr sig lika mycket om mig som om dig.Vi har nästan identiska upplevelser av livet, besvikelser, ensamhet, övergivenhet, ensamstående förälder, ekonomiskt jobbigt, jäkla sjukdomar och handikapp som gör vardagen ibland till ett helvete och en massa andra gemensamma saker.Vi har inte varit tillsammans så länge men ändå känns det som vi känt varandra längre tid än så. Du vill vara med mig varje minut och sekund och nu är det jag som drar mig undan ibland.
Ny familjemedlem
Lilla Mysan har för ett antal veckor sedan flyttat in till oss i familjen Celander. Hon har en pappa som heter Rambo och en mamma som heter Kira. Hos oss finns redan en Golden som föddes 2000 och heter Bimbo
Min dotter
titta gärna in på hennes blogg http://celanders.blogg.se
Hon har kommit in på en linje där fotografering är nummer ett och hon längtar till att skolan börjar. Nu är kompisar det viktigaste i livet, fester likaså.
Min Dotter hösten 2008
Min son
Christoffer med sina nya Nike skor och ett av dom första stegen.
1988 föddes mitt första barn en son som heter Christoffer. Han är i dag 20 år och har precis fått heltidsarbete på Bauhaus som i oktober slår upp portarna i Kalmar. Han har gått 4 år i gymnasium och tänker längre fram läsa vidare på högskola men känner att han vill jobba nu ett tag. Han bor här hemma och det fungerar bra han är hjälpsam och ordentlig men i bland som alla ungdomar lite lat kanske, men det är jag med så det jämnar ut sig. Han har erbjudit sig att betala hyra här hemma nu när han fått jobb, vilket är en toppenbra känsla för mig som har svårt att klara hus, räkningar och två ungdomar ekonomiskt.
Christoffer älskar sina datorer, han spelar med andra över nätet och dom kommer från skilda länder. Flickvän finns också i hans liv.
Christoffers Studentexamen 2008
Lite historia
Kalmar Slott, älskar detta slott och dess historia.
Föddes i Linköping av 17 årig mor, uppväxt fram till och med årskurs 4 i Kalmar. Flyttade till Söderåkra och började 5:e klass.Bodde senare igen i Kalmar med mellanlandning i Örsjö hos pappa och hans fru och egen lägenhet i Nybro.
När första barnet föddes -88 bar det av till Skåne där sonens pappa hade sitt föräldrarhem. Separation från pappan ett par år senare och då bar det av med min knodd till Söderåkra.Här har jag nu bott i snart 18 år. En dotter har födds -92 , förhållanden har kommit och passerat. Nuvarande förhållande tas med små steg framåt.En äldre person skulle säkert tänka vilken slarvig människa som har två barn med två olika pappor, slarv vet jag inte men jag har fått två underbara barn och valt att inte leva med papporna.Dom har i sin tur valt att inte vilja bete sig som pappor normalt sett gör och träffa sina barn.
Jobben har kommit och gått men blev väldigt stolt när jag skrev mitt CV har haft ibland två jobb på samma dag har varit arbetslös bara kortare perioder, har haft möjligheten att prova på många olika sorters arbeten.
Längtar lite tillbaka till Kalmar, längtar efter att få cykla omkring på små gatorna i Kalmar, gator som jag känner både innan och utan., kanske när barnen som nu är 16 och 20 år väljer att flytta blir det husförsäljning och flytt till Kalmar.
Bodde som liten mycket hos min mormor och morfar där min ett år yngre moster fanns.Tryggheten fanns hos dom men på senare år som vuxen har jag förstått att allt kanske inte var så bra.
Sorger i livet har inte jag heller kommit från, att bli mobbad under nästan hela skoltiden är en sådan, att få kroniska sjukdomar är en annan. Mobbingen gör att jag reagerar mycket starkt på när något barn eller vuxen blir utstött eller mobbad. Såren rivs upp och gråten kommer fast det inte gäller mig.
Sjukdomarna kan jag bara delvis styra över, jag kan se till att inte äta sådant jag inte tål eftersom jag är misstänkt glutenallergisk och undviker även Lactos. För snart 10 år sedan fick jag diagnosen Hachimoto och Hypotyreos, vilket betyder en kronisk inflamerad sköldkörtel och underfunktion av ämnesomsättningen. Jag hatar min kroniskt inflamerade sköldkörtel som mer eller mindre förstört mitt liv.
Försöker hela tiden hitta nya bättre vägar att komma förbi dom hinder som finns när man är sjuk
Här kan ni läsa mer om sjukdomarna, olika föreningar och andra sidor som hjälper en med olika saker tex glutenfria matrecept , tips och råd och ibland tröst när det behövs etc.
www.thyroid.se
www.allergimat.com
www.celiaki.se
kommer fler länkar snart
Nattens demoner
Fortfarande efter snart 4 år är nätterna och mornarna jobbiga, att ligga vaken med ångesten över en som en mörk hotade skugga som vill kväva en.Mediciner och tabletter finns det gått om men dom håller inte minnen, upplevelser och sorg borta.
Nu när allt varit definitivt sedan augusti 2007 och ingen återvändo finns är demonerna, ångesten och dom jobbiga drömmarna kvar. Visst har jag gått vidare, lever ett känslomässigt dubbelliv fast det inte existerar i verkligheten. En värd som ena dagen är fylld av glädje och nytt hopp, nya människor som ersätter gamla, nya realationer som ska ersätta det gamla, men var lägger man ångesten, räddslan och saknaden någonstans.
När det nya i livet inte finns bredvid saknas den lika som det gamla som är avslutat men som sårar fortfarande.
Kan man leva i en känslomässig dubbelvärd? Jag gör det, jag vet att det gamla ej finns mer och att det aldrig kommer tillbaka och att mitt förnuft säger mig att hålla fast vid det nya och sluta se bakåt.
Vart lägger man all sorg och ilska, allt hat man känner, alla onda tankar?
Kan tiden läka alla sår? Det har gått fyra år sedan nu och det gör fortfarande ont att jag då blev bortstött, avvisad och all känslomässig beröring försvann.
Kanske hjälper det att just som nu skriva ner det och få det att försvinna ner i datorn och ut ur huvudet.
Ord som att du måste ge honom en chans att få lära känna dig , vilken chans, är det en chans att få vara med en som inte kan släppa det gamla som fortfarande , han hade 3,5 års försprång med sina känslor som dog. Jag har mina kvar.
Jag kämpar med dom dygnet runt, äter tabletter för att dämpa det som gör mest ont. Nya smärtor kommer, den värsta för ett antal veckor sedan, den sista kniven i ryggen. Då insåg jag att mitt hjärta aldrig blir helt igen.
Det blir till att skaffa ett nytt oskadat hjärta.
